NATURNÄRA

Trädgård är egentligen inget annat än en bit natur vi lånat och omformat enligt egen önskan. Om vi vill kan vi designa den i strängt räta linjer med klippta häckar och gångar i sten och grus. Kanske vi istället vill ha rabatter som flödar av färger och blommor, eller höga gräs och ståtliga perenner. Men det finns fler sätt än så. Vi kan också utforma trädgården med tanke på dess eget ursprung, så att den liknar naturen. Kanske vill man ta vara på skogskänslan hemma på tomten. Då ska man göra så lite som möjligt, vara noggrann med att bevara befintlig markvegetation och ge bort motorsågen oanvänd till någon bättre behövande.

En naturnära stil är trädgårdslunden. I en sådan planterar man växter som trivs i skuggan eller halvskuggan under träd och buskar. Många lundväxter kommer snabbt som ögat upp på våren, blommar och hinner mätta sitt ljusbehov innan träden ens blivit fullt lövade. Andra växter som blommar senare vill hellre växa mer öppet i det som kallas vandrande skugga och ytterligare några vill ha sol och trivs i gräs och ängsliknande mark.

En naturnära trädgård skapar man inte, man bevarar och utvecklar det som redan finns på tomten och i omgivningen. Det gäller från högsta träd till lägsta marktäckare. Det går varken att återskapa en ståtlig tall eller ett bestånd av blåbärsris när de väl är borta. Underhållet blir också mindre, gräsmattor behöver inte klippas lika perfekt, ogräsrensningen inte vara nitisk.

Hela tomten behöver inte vara naturnära. Invid huset passar en formell stil ofta bättre, då kan man låta den konventionella trädgården gradvis övergå i omgivande naturmark. Det är ett gammalt knep som finns i svensk tradition, såväl som i övriga Europa och i Ostasien. Den som är så lyckligt lottad att bo direkt mot skog eller äng kan skapa en gradvis övergång så att det knappt märks var tomten börjar eller slutar. Släpp också in vackra utsikter men skapa spänning genom att rama in dem med buskage eller häckar.

Att blanda befintliga växter med sådana som finns att köpa behöver man inte vara rädd för. Det finns mängder av sorter och trädgårdshybrider från alla jordens hörn som passar. Men växtförhållandena måste vara de rätta. Näringsrik jord kan vara en svårighet. Är tomten från början anlagd med matjord från åkrar eller om den gödslats regelbundet år är det svårt för många vilda växter att klara sig i konkurrensen.

En naturnära trädgård behöver tid. Själv behöver man tid att känna in omgivningen och hitta växter som passar in. Det behövs tid för nya plantor att etablera sig i oftast näringsfattig mark. Å den andra sidan behöver man inte lägga ner lika mycket arbete som i en konventionell trädgård.

Hur konstigt det än må låta passar bergbambu, Fargesia murielae, som hand i handske i den svenska naturen. Det är ett storvuxet, vintergrönt gräs från centrala Kinas bergstrakter. Upptäcktes av oss européer i början på 1900-talet, förökades och spreds från Kew Gardens i London. Innan senaste millennieskiftet började alla blomma ungefär samtidigt för att sedan fröa av sig och dö på bambus egna lilla vis. Resultatet blev en ny generation med sortnamn som ‘Hareskov’, ‘Jumbo’ och ‘Simba’, härdiga till zon 3. Blir 1,5–4 meter höga beroende på sort och vill stå i fuktig, näringsrik och väldränerad jord i halvskugga. Bild från Maud Perssons skogsnära trädgård i Hälsingland.

Rododendron och azaleor passar nästan perfekt i skogsbrynet, kanske med undantag av en del hybrider med skrälliga färger. Om man befinner sig i den södra delen av Sverige, ungefär upp till Mälardalen, har de dessutom en alldeles otrolig förmåga att fröa av och sprida sig – på Karin Wilhelmssons tomt i Vidja söder om Stockholm till den grad att hon måste gallra bland alla småplantor. Azaleor tillhör de mer tåliga, de flesta sorter fungerar långt upp i Sverige. Inte för skuggigt och inte för soligt vill de ha. Vill du däremot placera vintergröna rododendron i skogskanten välj då bland de mer oömma, till exempel parkrododendron (Catawbiense-gruppen) eller om man bor långt norrut mustilarododendron (Brachycarpum-gruppen).

Fingerborgsblomma, Digitalis purpurea, är ett högst passande namn om man tittar på de enskilda blommornas form. Det är en tvååring som fröar av sig där den känner för det, det är en del av charmen. Finns naturligt förekommande i Bohuslän och långt upp över den norska kusten och Vestlandet, ibland kan den finnas förvildad även i andra delar av Norden. Fingerborgsblomman innehåller giftet glyksoid som används mot hjärtbesvär, men är direkt livshotande om det inte intas under kontrollerade former. Blir 1,2–1,8 meter hög. Härdig och klarar sig en bit upp efter Norrlandskusten.

Kungsängslilja, Fritillaria meleagris, visst låter det väldigt svenskt. Men det är den inte. Den kom till Sverige från Östeuropa för några hundra år sedan, troligen på 1600-talet, tack vare Olof Rudbeck den äldre som tog med några från Holland och planterade i Uppsala botaniska trädgård. I ängsliknande gräsmattor passar kungsängsliljor som allra bäst. De vissnar ner snabbt ner efter blomning så att man kan klippa gräset, praktiskt. Gillar lite fuktig mark, men helst ändå väldränerad och inte allt för näringsrik. Blommar i april–maj och ogillas av rådjur och gnagare. Härdig.

Att krollilja, Lilium martagon har fått sitt namn från formen på blommorna är inte allt för svårt att gissa. Även det vetenskapliga namnet är talande, ordet martagon härstammar från turkiska och betyder turban. Krolliljan ser ut som om den kommit direkt ur en saga och tycks kunna överleva hur länge som helst även långt upp i Sverige. Den sprider sig villigt med frön, behöver några år för att utvecklas till blomning men slår då istället ofta till med flera nya exemplar samtidigt. Den är lättodlad men föredrar näringsrik och humusrik jord och att stå i halvskugga. Blir ungefär en meter hög, ibland något högre. Mycket härdig och sprider sig själv även i Norrlands inland.

Sötast tänkbara liljeväxt är hundtandslilja, Erythronium dens-canis. Trots sitt utseende är ursprunget inte alls speciellt exotiskt, den kommer från centrala och södra Europas bergstrakter. Det är en typisk lundväxt som gärna växer i mullrik jord som undervegetation till glesa buskar eller små träd i halvskugga. Den vill ha god tillgång på näring och vatten under våren, men istället ganska torrt på sommaren. Passar bra i väldränerade backar. Blommar i april–maj, blir runt 10–15 cm hög. Härdig, men tillhör inte de allra mest tåliga växterna. Hundtandslilja finns i många namnsorter med olika färger.

Glaucidium palmatum ’Album’, är en liten juvel som trivs i skogsbrynet där det är svalt och skuggigt med fuktig och lövrik jord. Bladen är lönnlika, den kallas ibland också bägarlönn. Växer långsamt men blir med åren en ganska omfattande planta. Kommer ursprungligen från lund och skogsmiljöer i Japan, finns bland annat på nordön Hokkaido. Vill stå halvskuggigt eller skuggigt och får inte torka ut helt. Blommar i maj under ganska lång tid, tre veckor eller så. Blir 40–50 cm hög. Härdig. Finns att få tag i som ren art och i ett begränsat antal sorter, den vanligaste färgen är ljuvt violett.

Vad namnet julros kommer ifrån är ganska uppenbart, att de skulle blomma vid jul. Nu är det inte helt korrekt, de flesta julrosor blommar på våren, ungefär samtidigt som påskliljor. De har knappast uppseendeväckande blommor, många har en dragning mot grönt och brunt. Trots det är de bland de läckraste växter man kan ha i sin trädgård. Placera dem gärna under buskage, inte allt för mörkt. Tyvärr klarar sig de flesta bara i den sydligaste delen av landet. Det finns massor av hybrider, en del med namn andra inte. På bilden den sköna Helleborus × hybridus ‘Picotee’. Gillar näringsrik jord, gärna i lövmassan under ett träd. Höjd 30–40 cm. Halvhärdig.

En växt att fascineras över är det indiska fotbladet, Podophyllum hexandrum ‘Majus’. På våren sticker den upp sina långskaftade, flikiga och ganska stora, mörkt purpurfärgade blad som vecklar ut sig likt fjärilar som lämnar sina kokonger. I toppen kommer en enstaka blekrosa, söt blomma som ser ut att ha hamnat fel. Bladen breder ut sig, blir ett par decimeter stora och är sedan dekorativa hela sommaren. På hösten bildas orangeröda ganska stora frukter. Man förvånas över att något så annorlunda kan växa i vårt klimat, den kommer från Himalayas lägre områden som det svenska namnet möjligen antyder. Blommar i maj–juni. Höjd cirka 50 cm. Halvskugga–skugga i fuktighetshållande, mullrik jord. Härdig, men gillar knappast stående fukt.

Till de mest exotiska växter vi kan ha i Sverige hör taiwanskugglilja, Tricyrtis formosana. Blommorna har en riktig orkidékänsla, speciellt när man gör sig omaket att gå ner på knä och studera dem på lite närmare håll. Ursprunget är som namnen antyder östra Asien där den växer i bergstrakter. Någon ny växt i Sverige är den inte alls utan kan ha förekommit här sedan 1860-talet, men i privatträdgårdar är den ändå inte vanlig, hoppas den blir det nu. Finns i många sorter. Fungerar utmärkt som snittblomma. Blommar i september–oktober och blir 40–60 cm hög. Halvhärdig, föredrar halvskugga eller skugga och får inte torka ut.

Underskatta inte det som är vanligt. Vivor finns det många att välja bland, gullviva, Primula veris, trädgårdsviva Primula × polyantha och lundviva, Primula elatior. Kan man inte skilja mellan dem ska man inte bekymra sig. Naturen själv har lite svårt för det så de hybridiserar sig hej vilt med varandra till nya varianter. Bäst verkar de må halvvilda i en inte alltför välskött gräsmatta. De sprider sig gärna i nya färger och storlekar så länge man undviker att slå dem med gräsklipparen innan de fröat av sig. Blommar i april–maj. Trivs i vanlig, något mager jord och blir 10–20 cm höga. Kan klassas som härdig, en del klarar sig en bit upp i Norrlands inland medan andra är mer känsliga.

En inte allt för vanlig perenn som dock passar som hand i handske på en naturlik tomt är vipprams, Maianthemum racemosum. Kommer från Nordamerikas kustområden upp till en par tusen meters höjd, finns både på kontinentens västra och östra sidor. I maj–juni får den doftande vita blommor, lite gula i toppen. När den blommat ut pryder bladverket väl sin plats, i juli får den röda bär och framåt hösten blir bladen tjusigt smörgula. Ska stå fuktigt i mullrik jord. Gillar halvskugga men tål ganska mycket sol och ganska mycket skugga, minsann både lättsamt och praktiskt. Blir 60–90 cm hög. Härdig.

Numera kallas den guldrams förr kallades den sorgklocka. Det är nog bra att Uvularia grandiflora fått sig ett nytt namn, eller hur, med tanke på hur gullig den är. Kommer från östra Nordamerika och finns där från Louisiana i den amerikanska södern till det franskkanadensiska Quebec i norr, vilket säger en del om anpassningsförmågan. Blommar normalt i maj men behåller ett vackert bladverk också resten av säsongen. Höjd 30–50 cm. Gillar att stå i halvskugga under träd och buskar i kanten av en lund, helst i mullhaltig jord. Härdig.

Kaprifol, själva ordet doftar nästan. Det är en grupp av klängande växter med arter som går i blom under olika delar av säsongen. Den vanliga kaprifolen, Lonicera caprifolium, blommar i övergången mellan vår och sommar och doftar helt underbart. På aftonen kan den fylla hela sin omgivning med väldoft. Har dock vissa nackdelar, de år den blommar som rikligast blir den ful som stryk efteråt. Som klätterväxt är den också tvivelaktig eftersom den mest roterar runt sig själv. Passar bäst i skogskanten, har funnits förvildad i Sverige de senaste hundra åren. Tolererar de flesta jordar, gillar sol men accepterar skugga, en tålig växt så länge man håller sig i den södra delen av Sverige upp till zon 3 eller 4. Den som vill ha senare blomning kan överväga vildkaprifol, Lonicera periclymenum.

Till lundväxternas väna skara hör det förtjusande släktet treblad, Trillium. Från Nordamerika kommer de flesta sorters vi använder i våra trädgårdar. Och de uppskattas även på hemmaplan. I den kanadensiska staten Ontario ingår trebladet i det officiella emblemet. Släktet gör rätt för sitt namn, de är inte bara trebladiga utan har också tre kronblad och tre foderblad i blomman. När de blommat klart vissnar de ner och dyker inte upp förrän nästa år. Till de ståtligaste, som dessutom blommar länge under april–maj och ibland ända in juni, hör jättetreblad T. chloropetalum ‘Snow Queen’ på bilden. Höjd 30–40 cm. Härdig.

Det är inte bara perenner som är lämpliga i trädgårdslund och skogskant, det finns också en och annan klättrande växt. En av de mest passande är viticellaklematisen, Clematis ‘Södertälje’, som brukar roa sig med att klänga i träd och buskar och där blomma för fullt. Speciellt bra passar den mot den mörka färgen i idegranar, vilka dessutom är tåliga mot skugga och toleranta med andra växters intrång. Placera gärna ‘Södertälje’ i lite skugga då anses blomfärgen bli bättre. Sortnamnet mer än bara antyder ursprunget. Magnus Johnson, ett internationellt välkänt namn inom området, hittade den just i Södertälje på 50-talet. Klarar zon 5 eller möjligen 6.

Knep för den naturnära trädgården