Vi befinner oss nästan exakt mitt i Sverige, i Medelpad. På en sluttning ned mot älven Ljungan bor Henry och Berit Karlsson. På andra sidan vattnet ligger orten Kvissleby. I bakgrunden syns Nolbykullen med sin slalombacke.
Text och bild: Dan Rosenholm
I Ljungans vatten återspeglas den nedgående solen. Till vänster skymtar en bit av månporten, över den hänger en katsura, Cercidiphyllum japonicum. Rakt fram före bågbron står ett bergkörsbär, Prunus sargentii. Nere till höger sticker några astilbe fram.
Huset byggde Henry och Berit på 1960-talet. Innan fanns där ett igenväxt torp där det mest växte sly. Med lekfullhet, och mycket arbete, har de steg för steg utvecklat sin trädgård till en plats där man gärna och länge går på upptäcktsfärd. En höjdpunkt för den nyfikne. Att den är spännande är ingen tillfällighet, bland trädgårdsproffs är Henry en kändis, en av pionjärerna i Sverige på att använda perenner för offentliga planteringar.
Med utsikt över Ljungan och Nolbykullen har Henry och Berit placerat en uteplats möblerad med utemöbler av metallrör och vävd plast i klatschiga färger
Med utsikt över Ljungan och Nolbykullen har Henry och Berit placerat en av sina uteplatser. I det här fallet möblerad med närmast klassiska utemöbler av metallrör och vävd plast i klatschiga färger. Dock inte inköpta i någon chic secondhand-butik utan på en vanlig stormarknad.
Mjösunds kyrkogård blir till
Under 1960-talet när Njurunda i Medelpad var egen kommun, ansvarade Henry Karlsson för dess parker. Som en mindre del ingick ansvaret för en då obetydlig kyrkogård i Mjösund en bit utanför centralorten. När Njurunda blev en del av Sundsvalls kommun 1974 gick Henry över till att arbeta heltid åt kyrkogårdsförvaltningen. Då var det ettåriga växter som gällde. För kort säsong och för mycket arbete och pengar utan att få full valuta, tyckte Henry.
Med tiden blev kyrkogården allt större, nya delar anlades med alltmer fantastiska kompositioner av perenner, träd och buskar istället för ettåringarna. Besökare från andra förvaltningar strömmade till. Numera har användningen av perenner och buskar spridit sig både i kyrkogårdar och parker runt landet, det blir inte bara billigare och mer lättskött utan också en mycket trivsammare miljö.
Den mesta kända delen av Mjösunds kyrkogård är minneslunden och bron över Stångån.
Den mesta kända delen av Mjösunds kyrkogård är minneslunden och bron över Stångån. Byggd i slutet av 60-talet och den enda plats i Sverige där man har rätt att strö aska direkt i vattnet utan speciellt tillstånd.
Månport, drake och skogsrå
Bågbron har konstruerats med inspiration från de broar som finns på en del svenska herrgårdar. I stolparna som håller ledstången har Henry sågat ut små hjärtan.
Tomten där vid Ljungans strand är stor och totalt fyrtio år har det tagit att skapa trädgården. Direkt nedanför huset ligger en stor gräsplan som sträcker sig fram till vattenlinjen. På båda sidorna av den växer träd, inte sällan med exotiskt utseende trots att vi är ganska långt norrut. En förfallen mur med en rund, stor öppning fångar snabbt blicken. Det är månporten, byggd så sent som 1996. Någon ruin är det inte, den ska bara ge det intrycket. Det var kinesiska trädgårdar Henry var inspirerad av, främst tack vare ett bokverk av den kände Kina-kännaren Osvald Sirén från 1948.
Månporten är minsann ingen gammal ruin utan byggd sten för sten av Henry själv. Inspirationen kommer från kinesisk trädgårdskonst.
Ur en tjock stam av al formade Henry folktrons skogsrå, det sköna kvinnliga väsen som kunde råda över djuren, locka vandrare vilse, förföra män och efteråt behålla deras själar. Karlar, se upp ute i skogen!
När man passerar genom månporten vrider man blicken åt alla håll för att se vad som kan finnas där. Man blir nyfiken. Henry vill att man ska kunna upptäcka saker i trädgården allteftersom, att man inte ska lägga märke till allting första gången.
Strax nedanför månporten leder en bågbro över till en liten byggnad, ett tehus. Ingivelsen till bron kommer inte från Kina utan från gamla svenska herrgårdsanläggningar. Invid den ligger De gyllene drakarnas tehus, en skyddad plats för att vila själen och kroppen, där inspirationen hämtats från Kina.
En krokig tårbjörk, Betula pendula ‘Youngii’, ramar in De gyllene drakarnas tehus. Tack vare att man ser djupare in i trädgården genom gluggarna i lövverket väcks nyfikenheten.
Med sina sex huvuden brukade monstret Skylla snappa åt sig lika många sjömän när någon båt råkade färdas för nära i sina försök att undvika malströmmen Karybdis i Messinasundet. Här upplivad från den grekiska mytologin.
Byggt, det har han gjort själv, månport, bro och tehus. Men det är inte bara byggnader han skapat. När man lunkar runt i trädgården dyker konstverk av trä upp lite här och var. Vid stranden vaktar en drake mot inkräktare. Inne mellan några träd står en täljd kvinnofigur, ett skogsrå, och längst bort där trädgården tar slut härskar ett månghövdat odjur gjort av ett dött grenverk. Att det är Skylla, upplivad från den grekiska mytologin, behöver man inte tvivla på, det står till och med på en skylt i närheten. Med sina sex huvuden brukade monstret Skylla snappa åt sig lika många sjömän när någon båt råkade färdas för nära i sina försök att undvika malströmmen Karybdis i Messinasundet.
Enligt Henry finns idéerna latenta i föremålen. Han studerar trästyckena och hjälper dem att bli det som de är tänkta för. Draken har han gjort av ved som drivit upp på stranden och skogsrået av en stor alstam.
Vid Ljungans strand vaktar en drake av drivved, bakom växer pestskråp och parkslide.
Vid Ljungans strand vaktar en drake av drivved. Bakom växer parkslide, Fallopia japonica, som ibland kallas för fattigmansbambu, och den mäktiga pestskråpen, Petasites hybridus, vilken finns förvildad över i alla fall södra halvan av Sverige.
För barn och barnbarn
Att vandra runt på tomten där vid älven fungerar precis som Henry tänkt, man blir nyfiken och upptäcker inte allting första gången. Också gemensamt med andra riktigt bra trädgårdar är att den är anpassad till barn. Av en död tall med rötterna kvar i marken har Henry täljt en stol med ett litet blått ryggstöd, en bit bort finns en bänk av gräs att sitta på. I en berså av pil står en möbelgrupp gjord av träkubbar, en plats för barn att hålla rådslag i.
Nej, någon vanlig uteplats är det här inte. Avkapade stockar från sälg täckta med plast på ett golv av ölandskalksten, allt inramat av pil. Vad är det till för? En installation med ett syfte, det är en plats där barn ska kunna hålla rådslag.
Av en tallstubbe har Henry händigt gjort en stol med ryggstöd. Inte bara enkelt, utan liksom så mycket annat i trädgården, fantasifullt och fascinerande för såväl gammal som för ung.
Och så finns det ett luftslott. Alltså inte ett sådant där som företag och myndigheter ibland bygger, utan ett riktigt, ett lekhus i våningar; en svår frestelse även för en vuxen person. När deras dotter var liten gjorde Henry och Berit en fyrkantig konstruktion av begagnade telegrafstolpar med lekredskap, gungor och hängmatta. Långt senare när deras barnbarn började växa på sig byggde de tillsammans med föräldrarna en lekstuga ovanpå, ett luftslott. I samma veva fick de tag i en rutschkana som annars skulle gått till skroten. Den fick fungera som lekfull snabbevakuering. Roligare än så här kan det knappast bli.
Det började med en alldeles för lång rutschkana och stolparna från en gungställning och slutade med ett fantastiskt lekhus för barnbarn med stegar, hängmattor och krypin. Den blåmålade pergolan till höger har Henry svetsat samman själv.
Med tiden har labyrintens tujor växt på sig så pass att de inte går att se varken igenom eller över. Att man trots den begränsade storleken luras att gå fel mer än en gång är ett gott betyg åt konstruktören.
Det senaste projektet är en alldeles egen labyrint. Istället för rund har Henry gjort labyrinten oval och med tiden har dess tujor växt på sig så pass att de inte går att se varken igenom eller över. Jättestor är den inte, men tillräckligt knepig för att den som inte varit där förut går fel ett par gånger innan målet är nått. Kommentaren från Henry är att det var precis det han ville, och så ler han. Att man trots den begränsade storleken luras att gå fel mer än en gång är ett gott betyg åt konstruktören. Labyrinten är alltså gjord av Thuja occidentalis ‘Brabant’, som både är mycket härdig och blir ogenomtränglig som klippt.
Blodplommon, Prunus cerasifera ‘Nigra’, tillhör den typ av värdefulla växter som är vackra nästan jämt, i blomma, blad och frukter. Den ska egentligen inte klara sig ända upp till Medelpadskusten, men det verkar den strunta i.
Arboretet och arbetet
Genom att den med jämna mellanrum släpper det yttre skiktet av sin bark behåller himalayabjörk, Betula utilis var. Jacquemontii, sin vita stam även som äldre. Som allra tjusigast under den grå höst då stammarna lyser upp i mörkret. Har dessutom ett läckert växtsätt med perfekt vinklade grenar.
En stor del av tomten består av ett arboretum, alltså en trädsamling. Den är inte separerad från trädgården, tvärtom. Träd, buskar, skulpturer och barnens luftslott är integrerade, det blir spännande att vandra runt på tomten. Ursprunget till arboretet är att Henry provade olika träd hemma hos sig innan de skulle planteras på Mjösunds kyrkogård, det gjorde han för att vara säker på att de skulle överleva i klimatet. En del, men inte särskilt många, som planterades på ren chans frös bort. Däremot har flera växter, som han var bland de första att prova så här långt norrut, sedermera testas på andra platser och klassats om.
Det är mycket som ser exotiskt ut och ändå går att odla även i Norrland. Svårast är i allmänhet lönnar. Därför kan man glädja sig lite extra åt att en skönhet som solfjäderslönn, Acer japonicum, klarar sig utan problem både här och kanske ännu en liten bit längre norrut.
Andra verkar trivas där vid Ljungans strand fast de inte alls borde. Henry förklarar att träd inte gillar att stå med rötterna i vatten under den kalla årstiden, det gör nästan inga växter. På hans och Berits tomt är förhållandena goda, marken består av sand och sandiga mjälor som är självdränerande.
Växter med snygga stammar är som mest värdefulla på höstar och vintrar. Som täckt av ett ormskinn är den amerikanska strimlönnen, Acer pensylvanicum. Längre norrut passar den härdigare manchurisk strimlönnen, A. tegmentosum bättre. .
Och så kommer vi till pudelns kärna. Är det mycket jobb med trädgården? Visst är det så. Henry lägger ner åtskilligt med arbete. Han trivs med det, det har blivit en livsstil. Före frukost vandrar han omkring, gör lite sysslor, går in och äter, går ut igen och fortsätter fram till lunch. Varje dag under sommarhalvåret. Han tycker det är en sån avkoppling. Att se hur det växer, studera insekter och fåglar. Det gror och är skiftningar hela året. Trädgården ger allsidigt arbete, håller kroppen i form och ger lycka, men det får inte övergå till tvång.
Fröplanta av blodlönn, Acer platanoides ‘Schwedleri’, en snygging för hela säsongen från lövsprickning fram till höstens ännu mer röda färg. Den klarar sig både här i Medelpad och en bit längre upp längs Norrlands kustland.