Trädgårdsruin, naturlig damm, en plommonskog, ett berg med krukor och en buxbomsparterr. Du är på svensktalande Åland, på besök hos Kerstin Karlsson.
Text och bild: Dan Rosenholm
En klassisk trädgårdsruin är det första man möter på stigen in mot huset, en sån där exotisk sak som förknippas med någon förfallen by från forna tider. På dess huggna stenar av röd rapakivigranit bildar tunna lavar, i grått och grönt, en mosaik. Invid sträcker sig en uppstammad tall upp i det blå likt ett pinjeträd. Blommande ettåringar i krukor återspeglar granitens färg, liksom en rödmålad stol i metall och trä.
Vi är på den åländska landsbygden, i kommunen Saltvik, hemma hos Kerstin Karlsson.
– Det var en tilltänkt lagård, berättar hon. Den började byggas 1870, det vet jag helt säkert, men blev aldrig klar, de byggde en annan. Varför vet jag inte riktigt, kanske den låg för nära landsvägen?
En stig leder till sittplatsen under en tall, utformad för att vänta på glassbilen.
Vänder man sig om mot landsvägen står en vit karmstol under en tall, beskuren för ändamålet. En spikrak klippt gräsmattegång leder fram mot den.
– Jag tänkte att jag ville ha en plats att vänta tills glassbilen kommer. Det är faktiskt sant. Det blev superlyckat.
En stig leder vidare mot stugan i skogsbrynet. På kullen invid går berget i dagen. Blommande krukor står konstfullt utplacerade. Längre ner, tvärs över gräsmattan, en buxbomsparterr. Ännu en bit bort en naturlig damm och två vita stolar. Känslan av frid och glädje.
En lagård som aldrig blev klar förvandlad till klassisk trädgårdsruin.
Plommonlund vid släkttorpet
När Kerstin var arton år ärvde hon släkttorpet. I ett par decennier använde hon det som sommarställe. Hon bodde och arbetade då i Stockholm med parker och trädgård. Med egna torpet hemma på Åland fanns ännu inte tid.
– För kanske 25 år sedan började jag rensa upp, berättar hon. Innan hade jag bara en klippt stig fram till stugan och, i princip, två kvadratmeter öppen yta invid huset.
Det var av familjeskäl hon flyttade hem. Nu fick hon tid och möjlighet att arbeta med sin egen tomt. Här var vildvuxet, nässlorna måste väck.
– Jag började med plommonskogen. Det var med inspiration av Ulla Molin, jag rensade upp och tog fram stammarna.
Ulla Molin var känd för sin trädgård i Skåne och dess återhållna stil. Ett av hennes mest kända inslag var en lund av uppstammade plommon, nu återspeglad också här på Åland.
Plommonskogen, inspirerad av svenskan Ulla Molin, var det första Kerstin gjorde när hon skapade sin trädgård.
Dränering och damm
Men det fanns ännu mer grundläggande behov på tomten. Dränering, där var för vått och delvis vattensjukt. Och dränera kan man egentligen bara göra på ett sätt, genom att gräva diken. Det gjorde Kerstin för hand. Och nu handlar det inte om vardaglig trädgårdsmotion. Det var i tidiga ottan arbetet satte fart.
Dammen, ett resultatet av en intensiv veckas dikesgrävning. Nu en plats för kontemplation.
– När jag höll på började jag klockan tre på morgonen. Det var varmt då, jag slutade mitt på dagen ochfortsatte på kvällen. Det tog kanske en vecka innan det blev klart.
Tvärs över gården går dräneringsdiket, först täckt och sedan öppet. Vattnet från berget samlas upp och fortsätter ner i en naturlig damm. Givetvis har Kerstin själv grävt ur också den. Där infiltreras vattnet sakta och säkert på naturens eget vis. I växer näckos, längs kanten frodas iris, randgräs (Phalaris arundinacea ‘Picta’), funkia och sånt som tagit sig dit på egen hand. Då som nu är trädgården naturlig, en självklar del av omgivande skogar och ängar men:
Under askens ståtliga krona leder det handgrävda diket mot damm och sittplatser.
De vackra kaktusdahliorna vinterförvarar Kerstin i källare väl nedpackade i torvmull.
– Sedan fortsatte jag med buxbommen, jag ville få stramhet och ordning i allt det vilda. De har jag förresten sticklingsförökat själv.
Inramad av en buxbomsparterr sticker en tuija upp likt ett utropstecken, omgiven av vita kaktusdahlior, rundade till formen och ack så sköna. Kring klippta buxbomsklot vajar vita lejongap (Antirrhinum majus). I bakgrunden gömmer sig en sittpats mot den uppstammade plommonskogen och morbrors gamla hus från forna tider.
Buxbomsparterren kom till som kontrast mot den i övrigt lekfullt naturliga trädgården. Som ett utropstecken sticker tuijan upp, den ingick i en julgrupp Kerstin fick för många år sedan.
Krukberget
Framför stugan reser sig en mindre kulle. Mot väster sluttar den, i riktning mot solnedgången. Överst står ett lusthus i vitt och ljust grönt. Härligt är att sitta där på kvällen när solen går ner. Den röda graniten ligger i dagen. I skrevorna växer taklök, mossa, gräs och någon ormbunke.
På det nästan kala berget placerar Kerstin konstfullt ut krukor, på olika sätt varje år.
– En och annan en buske har jag fått ta bort, säger Kerstin. Jag tänkte att det där berget måste bara fram. Allting växer igen om det får vara ifred.
Knölväxten rosettoxalis, Oxalis tetraphylla, i mjölkkruka, den typ av kärl som mjölk levererades i från bonde till mejeri fram till 1970-talet.
Krukor och kärl står utplacerade på berget . Förzinkade hinkar och tvättbaljor, krukor av terrakotta och svartmålad metall, gjutjärnsgrytor, vävda korgar, vattenbunkar i trä, stora krukor i svart plast. I frodas pelargoner, petunia, småpetunia (Calibrachoa), fuchsior, femtunga, blomstertobak (Nicotiana x sanderae), stor blomstertobak (N. alata), jätteverbena (Verbena bonariensis), rosettoxalis, buxbom (Buxus sempervirens), afrikas blå lilja (Agapanthus praecox). Lite olika varje år men mest i blått och vitt, de är grundfärgerna. Kannor (Canna x generalis), i mängder står för sig själva, de fungerar som ymniga bladväxter innan de blommar i orange framåt hösten.
Frodiga kannor, Canna x generalis, bildar en skog av blad. Snyggt även innan blomning.
Svamparna har Kerstin skapat av sten och trä hon hittat i närheten.
Under en tall i kanten av sluttningen står svampar med fot och hatt. Nej, inte riktiga utan såna som Kerstin kreerat. Hon plockade med stenar och träbitar, hittade pelarformad sten invid hällringar till en spis på lagårdsbacken och kom på att de kunde fungera som svampfötter.
Naturen och lugnet
Men naturkaraktären har inte gått förlorad, allt har förblivit en självklar del av omgivande skogar och ängar:
– Naturen kring trädgården är viktig, säger Kerstin. Den är a och o för mig, den betyder allt. Jag njuter av att vara här, av lugnet.
I en tall vid krukberget hänger en korg med bland annat femtunga, Scaevola aemula.
Den inte alls huvudlösa krukan fick Kerstin som present av en bekant. Gräset blåsvingel, Festuca glauca, får övervintra i komposten.