Vi befinner oss i byn Vuollerim 4 mil söder om polcirkeln. Här är det ljust dag som natt under sommaren. Vintertid släpar sig solen nätt och jämt över horisonten ens mitt på dagen. Inte alltför långt bort ligger Jokkmokk, huvudort i Sveriges till ytan näst största kommun. I de här trakterna är synen av strörenar på irrfärd ingenting märkvärdigt.
Text och bild: Dan Rosenholm
Här, liksom i större delen av Norrlands inland, bjuder traditionen att det ska vara öppet kring husen: en gräsmatta, några rabatter, kanske ett syrenbuskage, inte mer. Skälen är inte alldeles uppenbara, men kanske det helt enkelt är lika naturligt att skapa rymd omkring sig i skogslandet som att skydda sig mot vind och insyn på Skånes slättland.
Den som närmar sig via grinden i söder kan bara ana att mer väntar längre in. Lummigheten överväldigar, skapad av frodiga och lättodlade växter som finnslide Aconogonon × fennicum, humle Humulus lupulus och klotpil Salix × euxina ‘Bullata’. Staketet är inköpt medan grinden är hemgjord. Skorstensteglet återkommer överallt på tomten.
När Ann Enberg i Vuollerim flyttade in under andra halvan av 90-talet bestod växtligheten av en ensam syren. Istället ville hon skapa en skyddad värld och markera sin tomt. Var den idén kom ifrån vet hon inte ens själv. Kanske från böcker hon läst, kanske var hon inspirerad av sin syster, men att hon ville ha det ombonat och lummigt visste hon från första dagen. I en närliggande by invid järnvägen fanns ett övergivet hus där bara grunden stack upp. Där växte urgamla syrener som skjutit rotskott. Inte vanlig bondsyren utan någon art med glesare blommor och svagare doft. Ann tog reda på några, ganska många blev det, och planterade som häck och buskage kring sin 400 kvadratmeters radhustomt.
Trädgården uppenbarar sig bit för bit. Den exceptionella yppigheten beror helt enkelt på storväxta och lättodlade perenner som inte bangar för ett tufft klimat. En gammal sänggavel skymtar i den högra delen av bilden, att agera växtstöd är dess nuvarande syssla
Mot ängen i söder avgränsar ett pilstaketet, det har hon köpt. Grinden har hon däremot gjort själv av pinnar från skogen; al, sälg och liknande. Ann vill skapa nyfikenhet, för att få njuta av härligheten ska man ska behöva anstränga sig och kika över inhägnaden eller komma in. Väl på insidan går inte allt att upptäcka på en gång. Först inbillar man sig att trädgården bara består av det första lilla rummet, sedan skymtar uterummet och efter några steg stiger förvåningen över att det finns ännu mer.
Anns trädgård har alla klassiska ingredienser. Skyddande tak mot himlen bildas av maffiga klotpilar. En frodighet som man inte förväntar sig här uppe i Lappland skapas med hjälp av storvuxna perenner. Rumsbildningen är spänningsskapande, vad som väntar bara några meter längre fram har man ibland inte den blekaste aning om, och hela tomten känns större än den egentligen är. Allt är mästerligt på liknande sätt som välplanerade engelska radhusträdgårdar.
Sittplats med tre fönster
Några steg innanför grinden i söder finns det första beviset på att det inte är storleken som avgör, att gröna underverk kan skapas på små ytor. I det sydvästra hörnet, har Ann placerat ett minimalt rum med en sittplats skyddad från omvärlden av flätad pil och och grönska. Marken är grusad. Från en grånad stol kan man blicka ut över gräsängen genom tre öppningar i pilväggen. I söder hänger den två meter höga finnsliden över det flätade staketet, strax utanför ger rabarber lummighet. I spaljén klättrar humle. På marken står några järnkrukor som inte är vad de ser ut att vara. Det är såna där skydd med fyrkantiga järnlock som skyddar vattenavstängningsanordningar i marken. Ann vände dem upp och ner och lade en tidning i botten.
Genom att använda sig av något minimalt rum ger trädgården intryck av att vara större än den är. Tre fönster i det flätade pilstaketet ger utsikt över ängarna. Krukor med myntor och ekorrkorn, Hordeum jubatum, ger inte bara grönska utan bidrar till rumsbildningen.
Den som här träden in kommer knappast ut igen. Naturligtvis får man gå ut härifrån, men varför skulle någon vilja det? Att bygga själv med begagnade fönster, möbler och prydnader ger charm.
Lufthus och damm
Mitt på tomten står Lufthuset, för det är vad Ann kallar det. Att det var just ett lufthus som skulle byggas hade hon bestämt sig för redan innan. Inte bara namnet är egenhändigt, någon prefabricerad friggebod är det inte, utan den är från början till slut konstruerad och ihopspikad av Ann själv. Virke och en del byggmaterial var nytt, annars var det begagnat och gammalt som kom till ny användning. Det är äldre grejer som ger charm, det är hon väl medveten om.
Inifrån Lufthuset spanar man ut över rabatterna. Skulle inte dörrparet varit gammalt och nött skulle utsikten knappast känts lika förtjusande. Spetsgardinerna bidrar till hemkänslan.
Ytterdörrarna kom från hennes svåger, han hade fått tag i dem i något gammalt hus i Kalixtrakten. De stod redan och väntade hemma hos henne när bygget drog igång. Fönstren har hon fått av grannar och vänner. Kaminen, som står i ett hörn som värmekälla för kulna kvällar, hittade hon på återvinningen.
Spetsgardinerna vid ingången, sådana som var på modet ett tag under 60- och 70-talen, fanns redan hemma. De kommer antagligen från hennes mamma och pappa. Möblerna är ett ihopplock från bland annat farmor och farfar. När bygget var klart kom en granne över med en fotogenlampa och tyckte att den passade i stilen.
Möbler och inredning i Lufthuset har Ann mest plockat ihop från sådant som blivit över. Träskulpturen i mellersta fönstret är inköpt på en inredningsbutik i Jokkmokk och taklampan har hon helt enkelt shoppat på IKEA.
Närmare huset har Ann placerat dammen. I början var den mindre, med tiden grävde hon ut mer och utvidgade. Metodiken var rak, enkel och påtagligt fysisk. Hon lånade åkgräsklippare med lastvagn av sin syster, grävde, lastade, körde bort och tippade. Med dammduk blev det tätt och kanterna fick bestå av sten, tegel och grönska. Runt dammen står både vanliga och mer ovanliga bladväxter som ormbunke, pestskråp, jätterams, jättedaggkåpa och olika funkior.
Längs dammkanten växer främst bladväxter. På hitsidan kan man se jättedaggkåpa, Alchemilla mollis, och jätterams Polygonatum × hybridum. På den andra sidan vattenytan finns medicinalväxten pestskråp, Petasites hybridus.
Tegel och annat gammalt
Rabatter kantar Ann gärna med begagnat tegel. Det klarar sig bättre än man kan tro och sådana som fryser sönder är det bara att byta ut. Här växer till flikrabarber och alunrot Heuchera ‘Caramel’. Vid Lufthuset bildar klotpilar tak.
Det finns överallt på tomten, teglet. Som markbeläggning i gångar och på öppna ytor, runt kaminen i Lufthuset och som rabattkanter. Men det är ingen dyr dansk specialprodukt utan begagnad vara från rivningshus. Samlandet satte igång i mitten på 90-talet efter att Ann och hennes syster fått tag i en gammal murstock. Det gav mersmak så de började sedan annonsera efter mer och har dessutom ibland fått av folk som ryktesvägen fått reda på att de gärna vill ha. Nu har använt tegel blivit en bristvara i trakten, sist fick de åka ner till kusten vid Luleå och hämta.
Ur terrakottakrukan inspirerad av Ernest Hemingway rinner vattnet ständigt. Nu på sensommaren är den vackert brunfärgad av alger. Varje vår görs den ren och återfår sin rödbruna färg. Framför växer bergenior – vintergröna och mycket härdiga.
Det var en gräskant vid dammen som fick henne att börja använda tegel för att kanta planteringar. Avslutet var inte snyggt, det såg onaturligt ut. I början göt hon fast dem, nu staplar hon bara upp dem, det håller lika bra och trasiga exemplar ersätts lätt. Fryser sönder gör stenarna mindre än man kan tro, men de som ligger i marken blir med tiden mosiga och måste bytas ut.
Bakom de flesta detaljer och föremål på tomten finns någon liten historia. I en av rabatterna används en gammal sänggavel av gjutjärn som växtstöd. Den hittade Ann i en ravin längs Luleälven. Där rostade säng och gavel sönder tillsammans med metallhinkar och annat skräp. Det gällde att få loss den. Som den praktiska person hon är åkte hon hem efter en slägga och så var det snart fixat.
Runt en yta av tegel och sten med blå glasbetong skapade Ann ett minimalt rum. Till vänster sticker silverhavre, Helictotrichon sempervirens, upp ur marktäckaren silverarv, Cerastium tomentosum. Längre bak strandråg och till höger får man huka sig under finnslide. Pilstaketet skymtar i slutet av grusgången.
När hon besökte Hemingways hem på Key West i Florida tillsammans med sin syster stod där en terrakottakruka på ett fundament. Snyggt, tyckte Ann, men hur ska man komma ihåg hur den ser ut? Som hjälp för minnet inhandlade hon en t-shirt där den var avbildad. Något år senare fanns en ganska dyr, liknande kruka i en trädgårdsbutik här hemma. Hon blev intresserad, men köpte inte direkt utan gick ytterligare något år och gluttade. När den en dag såldes för halva priset slog hon till.
Över ett gammalt eldfat med glasskärvor i botten sträcker sig flikrabarber och alunrot. Fatets rostbruna färg går igen i den senares ådring. Återanvändning av gamla saker ger karaktär.
Även ett flera decimeter brett foderrör av järn har kommit till användning. Hon fick tag i det från ett företag som genomför borrningar och liknande åt vattenkraftverk. Det fick stå på högkant och i planterade hon strandråg, en inhemsk väst som är extremt härdig men också bland det mest invasiva man kan ha.
Frodigt och lummigt
Hur man än vänder och vrider på saken är det lummigheten som är mest slående i Anns trädgård. Växterna är kraftiga och välväxta, det känns mer som tropikerna än Lappland. Grönskan är ymnig på ett sätt som knappast förekommer så här långt norrut.
Att resultatet blivit så enastående är ingen tillfällighet, det är uppenbart att både hon och hennes syster, som också bor i Vuollerim, tänker självständigt. Som nyblivna medlemmar gick de på en av föreningen trädgårdsamatörernas marknader. Där plockade de på sig en massa plantor. En kvinna varnade för en av dem som var väldigt aggressiv och bredde ut sig. För dem avgjorde det saken, den skulle de ha.
Med lättodlade, härdiga växter blir det frodigt. Pärleternell, Anaphalis margaritacea, ses ibland som ogräsartad. För Norrlands korta sommar är det snarast en fördel, plantera så att den inte sprider sig efter eget behag.
Hela trädgården har Ann byggt med egna händer. Med åren har intresset bara växt. Böcker och tidningar inspirerar och hennes syster sporrar. Hon tycker att det roligaste är att planera, gräva och fantisera. Växterna får komma sedan. En inställning som inte alls är ovanlig också bland proffs på området.
Kanske det är just så man ska tänka när man vill skapa ett ymnigt paradis i Norrlands inland.
I ett kraftigt rör av rostigt järn ställt på högkant står det invasiva, men ack så eleganta, gräset strandråg, Leymus arenarius. Genom att plantera det åtskiljt eller avsides kan det hållas under kontroll.