Text och bild: Dan Rosenholm
Det började med att de skaffade en ovanjordspool åt barnen, nära fyra meter i diameter och en meter djup. Bakgrunden var att Ann Larsson Dahlin ville vara i trädgården medan barnen ville till stranden och bada. Bassängen placerades ute på gården hemma i Älandsbro, en ort strax norr om Härnösand i Ångermanland. Häruppe längs Norrlandskusten är somrarna soliga och fina. Dagarna är ofta varma, men nätterna sällan lika ljumma som i de sydligare delar av landet. Vattnet ville aldrig bli riktigt varmt, så det blev inte mycket till badande. Och skräpigt blev det i poolen.
Den som besöker Ann och Mats växthus slås av dess gigantiska format. Till höger syns deras tidigare växthus, en miniatyr i jämförelse. På motsatt sida, mot söder, är växtbäddarna placerade med mängder av tomatplantor. Rakt fram persikoträdet ‘Kijowska Wczesna’.
Ann är konstnär och lektor i bildkonst på Mitthögskolan. Akvareller är specialiteten, det märks i stort och smått. Stolen hon fått av en granne målades om. I kombination med blå blommor i två nyanser bildas en, ja, akvarell.
Några mil norrut brukade Ann och maken Mats passera förbi ett förfallet 25 meter långt växthus som tillhört en plantskola. En dag stannade de till och frågade om det var till salu, det gick utmärkt. Ena sidan var hoprasad och oanvändbar, men femton meter av stommen stod fortfarande upp. Eftersom byggnaden var tio meter bred blev ytan ändå hundrafemtio kvadratmeter, och mindre växthus har man hört talas om. Glaset som täckt huset var i spillror, det fick bli korrugerad plast istället och den gavel som var förstörd ersattes av en trävägg.
Till barnens förtjusning placerades bassängen därinne, plötsligt var badsäsongen riktigt lång och vattnet inte längre kallt att doppa sig i.
Sommarrudbeckia, Rudbeckia hirta var. pulcherrima ‘Prairie Sun’, är Anns favoriblomma, både som motiv för akvareller och till ståtlig prydnad i växthuset. Och visst är de alldeles extra välskapta både till färg och form.
Grekisk ruin
Men små barn blir stora, rätt snabbt faktiskt. Planerna för vad som skulle göras när de inte längre var intresserade av att bada fanns redan på plats, istället för bassäng skulle det bli damm. Frågan var hur den skulle se ut? Lösningen hittade de i Grekland, i orten Kalamata på halvön Peloponnesos. Där nere i allra sydligaste Europa har jordbävningar sedan sekler tillbaka skapat en mängd ruiner, både antika och från de senaste århundradena. Så en damm inspirerad av gamla grekiska stenhögar fick det bli.
Med sig hem från Kalamata följde ett lejonhuvud av tegel med vattenhål i munnen. När det var dags att bygga hade de fått tag i några lass gammal tegelsten. De grävde ur, murade en sula, en underjordisk del och en synlig del av tegel. Inuti gavs den en konisk form för att minimera risken för frostsprängning. För vattenväxterna murade de hyllor att stå på. Dammen isolerades med material av liggunderlagstyp och tätades med dammduk som dolts väl. En öppen spis byggdes på dammens baksida. Golv och odlingsbäddar gjordes av löst tegel. Ann ville ha en flexibel lösning och kunna flytta odlingarna dit de passar bäst för tillfället.
Det var grekiska ruiner som inspirerade till dammen, inte bara antika utan också mer moderna hus där fikon växte genom raserade öppningar och fönster. Teglet den murats av är begagnat, däremot är lejonhuvudet nyköpt nere på Peloponnesos.
Abborrar som finsmakare
En damm ska man gärna ha fisk i, eller hur? I Ann och Mats växthus är det abborrar som gäller. Men vad äter sådana? Från början var det bara daggmask som dög, lite väl jobbigt att skaffa året runt. De testade lite av varje och efter många försök kom de fram till att kokt fisk och fiskrester föll finsmakarna under ytan på läppen och så fick det bli.
Ur lejonhuvudet sprutar vattenstrålen. Den är inte enbart till prydnad utan syresätter också dammens vatten åt dess innevånare, ett antal abborrar. Intill står en typ av pilblad.
Det som är mest slående med abborrarna är hur extremt pigga de är. När det vankas mat kommer de upp ur det mörka djupet som små hajar, det bildas kraftiga virvlar och vattenytan exploderar när de hoppar i jakt på föda. Rom har de lagt ett par år i rad, men yngel blev det inte, de hann själva äta upp den på fiskars vis.
Men hur övervintrar man vanliga svenska abborrar i en växthusdamm? Det är faktiskt ganska okomplicerat, de går i dvala nere på botten.
Bambupinnarna i terrakottakrukan använder Ann för uppbindning. Krukan är ändå för stor för att fyllas med jord, då blir den alltför tung. Dessutom skulle det var synd att göra hål i botten. Abborrarna ser man inte till annat än när det vankas mat.
Inför vintern sänker Ann och Mats vattennivån till ungefär en halv meter. Den avancerade reningsanläggningen stängs av, och vattenpumpen tas upp. Små akvariepumpar på ytan syresätter med lätta bubblor, strömmande vatten skulle hindra abborrarna att gå över i energisparande vintervila. Dammen täcks med frigolit, dels för att det ska bli ständigt skumt som under en sjöis och dels för att vattnet ska hålla sig över nollpunkten.
Fikaplats och matplats
Mot södra sidan av växthuset odlar Ann i upphöjda bäddar. Golvet mellan dem är tegeltäckt. Visst är det funktionellt, men också behagligt att titta på med mjuka färger som i en akvarell. Mittemot dammen, på norra sidan, har Ann placerat en vit trädgårdsgrupp. Mest används den när de tar kaffepaus. På västra sidan om dammen, där den öppna spisen står, är middagsplatsen placerad. Kulna kvällar ger den värme och i den kan man grilla.
Det finns två sittgrupper i växthuset. Den vita används främst för kaffe med dopp. Ovan skuggar spaljé och solvärmare. Termostatstyrda ventilationsluckor finns på kortsidorna för att växter och människor ska få njuta av en behaglig temperatur strax över 20 grader.
Det är gott om plats i växthuset och det mesta går att flytta. Över fyrtio av Anns arbetskamrater var där på surströmmingskalas samtidigt. Ett ovanligt exotiskt ställe för ett sådant, bland vinrankor och persikoträd.
När det är dags för middag byts färgen från vitt till rött. I det nordvästra hörnet är matbordet placerat inom behändigt avstånd till den öppna spisen som både ger extra kvällsvärme och goda grillmöjligheter.
Växthus i växthus
Alldeles till vänster efter ingången står, vadå, om inte ett mindre växthus inne i det stora! Varför i hela världen har Ann ett växthus i ett växthus?
Innan de satte upp det stora hade de ett vanligt litet. Eftersom Ann är väl medveten om att plantor har olika behov fick det lilla flytta in under det storas tak.
I pepperoniburkar odlar Ann chili ‘Hungarian Yellow Hot Wax’. Valet av planteringskärl är estetisk, sorten liknar burkarnas pepperoni. De är lagom starka, inte mesiga men man slipper bli som en drake i munnen. De små påsarna innehåller biologisk bekämpning av trips.
Tomater, till exempel, vill inte ha det för varmt medan till exempel gurkor föredrar både högre temperatur och fuktighet. Det mindre växthuset har visat sig nyttigt på flera sätt. Gurka och squash sår Ann direkt därinne. Det gör hon också med broccoli och andra kålväxter, när de ska flyttas ut behövs ingen avhärdning. Tomater och blommor, som hon dragit upp i ett isolerat uterum invid boningshuset, kan flytta ut i det lilla, varmare växthuset innan de kan ställas ut i det stora. För att få ljummet vatten ställer hon stora vattentunnor där under våren, som bonus utjämnas temperaturen mellan dag och natt. Gurkorna får tillbringa hela sommaren där.
Det mindre växthuset används för att dra upp gurk- och kålväxter från frö tidigt på våren, följt av en omskolning av tomater och blommor under den tidiga sommaren. Slutligen används det för sådant som är extra tacksamt för värme och fukt, framförallt gurka men även auberginer och kapkrusbär.
Odla i grus
Utanför Sundsvall, ungefär fem mil längre söderut, gjorde en person vid namn Nils Åkerstedt för några decennier sedan en upptäckt. På grus utlagt för att jämna ut marken placerade han ett växthus. Han hade fått några tomatplantor över, de fick en tillfällig plats i gruset. För att de inte skulle drabbas av torka täckte han marken med gräsklipp. Till Nils förvåning växte det så det knakade. Han, och flera andra i Medelpad, började prova ut metoden. Den visade sig fungera lika bra utomhus och inte bara för ettåringar utan också för perenner, träd och buskar. Tålighet mot kyla och härdighet stärks och angrepp från växtsjukdomar minskar.
Ann tillämpar metoden inte bara i växthuset utan också utomhus. Det grus hon använder kan kallas nollåtta. Det har inget med riktnumret till Storstockholm att göra utan beskriver de fraktioner, kornstorlekar, av krossat grus det innehåller, 0–8 millimeter. Gödslingen består helt enkelt av gräsklipp som läggs i rejäla lager ovanpå allteftersom det blir tillgängligt.
Varför fungerar det så väl? Det finns flera svar. Viktigast är den goda dräneringen, det finns ingen risk att vatten blir stående runt rötterna. Dessutom blir odlingsgrus fort varmt. Ann odlar tomaterna på samma plats år efter år utan sjukdomar som sprider sig.
Grönsaksodlingarna sköter Ann med samma metoder som i växthuset, hon odlar i grus. Gödslingen består av gräsklipp som läggs ovanpå. Kombinerat med de goda möjligheterna att dra upp plantor för utplantering blir skördarna imponerande och frånvaron av sjukdomar påtaglig. Plats för förvaring finns i jordkällare. I bakgrunden syns växthuset
Tomater, chili, fottrampat vin och persikor
Favorittomaten heter ‘Olivade’, de är köttiga, goda och innehåller mindre vätska, är utmärkta för torkning. De går att förvara veckovis och behåller smaken bra i kylskåp. Under planteras tagetes, då slipper man vita flygare.
Mycket blir det i ett så stort växthus, det är en sak som är säker. Mycket gott att äta.
Tomatplantor brukar Ann odla i de stora bäddarna på växthusets södra sida. Hon får plats med 60–65 stycken i rött, gulorange och grönt. Hon gillar variationen i färg och form, tomatsalladerna blir så vackra. En del krossar hon och fryser in, andra torkar hon, de blir så härliga tillsammans med olivolja och vitlök. Av paprika brukar hon ha 20–25 plantor och av chilipeppar några lagom starka sorter.
Ann odlar stora mängder tomater. Odlingsbäddarna är flexibla, det är bara att arrangera om tegelstenarna. Detsamma gäller odlingsgruset, det är löst och går lätt att förflytta.
Längs växthusets väggar klättrar vinrankor. De är inte bara till för att ätas färska. Av sorter som ‘Léon Millot’ och ‘Solaris’ görs vin, den sistnämnda ger dessutom goda skörder. En ranka av ‘Chardonnay’ ger endast få klasar medan den trogna sorten ‘Zilga’ producerar gott om söta druvor. Med vinet fuskas det inte, det fottrampas och lagras på ekfat. Smaken beror på balansen mellan druvorna och varierar mellan åren.
Tre sorters persikor har fått plats i växthuset. Även om de är härdiga också på friland slipper man krussjuka, vilken tar överhand när de står för kallt. Trots deras tidiga vårblomning sköts pollineringen av humlor som själva lärt sig att det vankas sötsaker i växthuset redan i april.
Favoritpersikosorten heter ‘Kijowska Wczesna’, och är tyvärr lika svår att få tag på i Sverige som att uttala. Den förefaller både härdigare och mer livskraftig än ‘Frost’ och ger fler och större frukter som mognar snabbare.
På en säsong kan Ann vara tvungen att gallra bort mer än tusen småpersikor för att ge dem som blir kvar chansen att bli stora. En nackdel med persikor är annars att alla mognar samtidigt. Förutom att ätas i mängder blir de till sylt, marmelad och något som kallas romtopf, vilket är frukt, socker och rom varvat.
De två aprikosträden ger ännu godare frukter, som dessutom tål förvaring bättre, men även nektarinernas frukter smakar sagolikt. Att efter jobbet varva ner och skörda i växthuset, det är livskvalitet.
För en bildkonstnär är det detaljerna som gör det. De röda tobaksblommorna matchar exakt stolarnas dynor.