Välkommen till en av Nordens mest enastående privatträdgårdar. Vi har glädjen att befinna oss på svensktalande Åland, hemma hos Titte Törnroth. Här bjuds vi på en fantasifull resa genom hennes underverk och samtidigt får vi reda på vad trädgård kan göra för själen.
Text och bild (2011): Dan Rosenholm
Utanför bagarstugan står åldriga häggmisplar som var fullvuxna redan då Titte flyttade in. För att ge igenkänning har hon planterat sådana också på andra ställen på tomten.
Det var Tittes svärfar från Karelen som tillverkade gubben invid bagarstugan. Spaden i stenen står Titte för. Installationen kallar hon Perkele, ett av de få finska ord som de flesta svenskar kan.
Innanför grinden delar sig entrégången, täckt med rött grus, i ett y. Den högra leder till bostaden, en klassisk röd stuga med vita knutar, byggd 1840. Den vänstra följer längs en uthuslänga, dess äldsta del är från 1607. Här på Åland kallas den här typen av byggnader för bagarstugor. Förutom bak användes de till tvätt i stora grytor, där fick tillfällig arbetskraft bo och dit flyttade delar av familjen ut på somrarna. Få finns kvar. I samband med det som i Finland kallas Stora ofreden, en konsekvens av Karl XIIs misslyckande i Poltava 1709, brändes de flesta gårdar och bagarstugor ner.
I den mörka skuggan bakom bagarstugan klarar sig endast murgröna. Av ett fynd från återvinningen blev ett stilleben: Småfolkets by.
På en flaggstång vajar en vimpel, färgerna är blått, gult, och rött. Här på det svenskspråkiga Åland befinner vi oss i en av Nordens mest enastående trädgårdar. Välkommen hem till Nya Åland-journalisten och förre filmregissören Titte Törnroth och hennes make fotografen Seppo Sarkkinen.
Huset är byggt 1840 och renoverat ett antal gånger. Den liggande panelen kommer från den ryska tiden, alltså före 1917, men det är olika åldrar på olika väggar.
Kruståtel, Deschampsia flexuosa, med prickiga slöjor tillsammans med hängande ax av ekorrkorn, Hordeum jubatum, i rabatterna framför huset. Båda finns vilda i Norden. Den förstnämnda är en perenn inhemsk växt, den andra en ettåring med amerikanskt ursprung som sprider sig med frö nästan för vildsint. Utsökt kombination.
Vid bagarstugan växte ett ogenomträngligt snår av förvildade plommon och krikon, men stammarna var vackra, det såg Titte. Hon rensade upp, bara några få lämnades kvar. Stubbarna på marken täcktes med markduk och grus.
Att gå i väggen
Det var åren kring millenieskiftet. Titte Törnroth arbetade i Stockholm som filmregissör. Åtta år hade hon tillbringat i Sverige, den viktigaste uppdragsgivaren var SVT. Till det kom ett stort filmprojekt i Helsingfors. Tusen bollar i luften, den sociala kompetensen i topp, spindeln i nätet, full gas framåt, så var det nog. Då slår kroppens nödbroms till. En klassisk utbränning. Viljan att krypa ihop i hörn tog över tillvaron. Huset och trädgården visade sig vara vägen tillbaka.
Det första område hon gav sig an förvandlades till woodland, Den jordiska fridens plats blev namnet. Dammen kom till för fyra år sedan. Löven från träden orsakar massor av städjobb, för mycket egentligen.
Mycket arbete blir det för Titte men också vila och kontemplation på farstubron. Hunden heter Coffee, kaffe på engelska, och är en blandras född i Göteborg.
– Jag köpte huset under min tid i Stockholm, det var 1986, berättar Titte. Eftersom jag var frilans var jag ledig någon månad ibland, så det var min fasta punkt. I slutet av av 90-talet träffade jag Seppo och vi gifte oss år 2000. Han jobbade i Helsingfors, och det gör han fortfarande.
Titte hade två utbildningar bakom sig. Först tre år i Helsingfors på arkitektlinjen, men synen av färdiga arkitekter sittande vid ett bord med linjal skrämde henne. Hon ville ha rörelse och sociala kontakter, så det blev Dramatiska institutet i Stockholm. Arbetade på radio, följt av TV och film, sedan kom tvärstoppet. Vägen tillbaka, berättar hon, började med en bok, inte en sådan man läser utan ett exemplar av Fagus, trädet, som hon planterade. Sedan exploderade intresset.
Inte långt ifrån dammen i dungen de kallar Den jordiska fridens plats tävlar grodorna om vem som väger mest. Titte fick dem i present, balansvågen kommer från Indien.
– Jag började med trädgården innan jag kunde jobba. Tomten var på 6 500 kvadratmeter. Av det var 6 000 gräsmatta, det fanns någon bärbuske. Jag ville att gräset snabbt skulle bli hanterligt, jag avskyr gräsklippning.
Hon började i utkanten av tomten, där finns nu en damm i woodland-miljö. De första åren planterade hon, det mesta fick senare göras om men hon lärde sig betydelsen av anpassning till läge och växtplats. Sedan fortsatte hon i hörnen och längs kanterna och arbetade sig inåt.
Tidigt bestämde hon sig för att inte plantera efter hustyp, att strunta blankt i vad som anses passa till den röda stugan.
Det där med romantisk trädgård är inte Tittes grej. Men helt kunde hon inte låta bli. Framför sittplatsen vid bagarstugan prunkar rosa rosor i massor, bland annat den återblommande ‘Cinderella’. Stolarna har Seppo byggt efter en ritning Titte skaffat.
Nedslag i trädgården
I timmar kan besökare gå på upptäcktsfärd i Tittes trädgård, den tar liksom aldrig slut. Här får vi nöja oss med några nedslag i härligheten.
Inifrån växthuset, byggt av Seppo, ser man ut mot stugan, det är från den fönstren kommer. Brädorna står glest, och på vintern blåser det tvärs igenom. På sommaren däremot blir klimatet perfekt. Under våren är här fullbelamrat av småplantor.
Tittes snyggaste rabatt tycker hon själv. Under funkian ‘Big Daddy’ växer vintergröna, Vinca minor, som täcker marken innan funkians storhetsperiod. Seppo har byggt bodar och plank.
I öster, en bit upp från huset, mellan redskapsbodarna och växthuset, finns den rabatt som Titte tycker är allra mest lyckad. Nu i juli ståtar mastodontiska exemplar av funkian ‘Big Daddy’ under ett gammalt äppelträd. Vackert så det förslår, men skenet bedrar, verkligheten är ännu bättre:
– Under döljer sig vintergröna. De hinner få sina behov tillfredsställda på våren eftersom funkiorna kommer så sent. På höstarna tar jag bort funkiorna när de gulnat och blivit slemmiga, under avtäcks en vintergrön rabatt. Annars sköter den sig själv och är vacker året om.
Växthusets östra gavel fungerar som förvaring. Där sitter också en fågelholk. På insidan finns en tittlucka. I den kan man tjuvkika när blåmesen häckar och ungarna kläcks. Också en TV-kamera kopplad till en videobandspelare finns där. Många gånger genom åren har skådespelet bandats.
Eldslandet kallas området i det nordostliga hörnet. Namnet har sitt ursprung från den tid då Titte brukade släpa dit kvistar att elda. Det är också hit kvällens sista solstrålar når. Utformningen är inspirerad av engelska tidskriften ”The Garden”. Där fanns ett reportage om ett hem med ett gult och ett rött trädgårdsrum. Titte blandade rött och gult i samma rum på det mest dramatiska sätt. Namnet, Eldslandet, passade fortfarande.
I Eldslandet härskar gult och dovt rött. I botten gulbladigt penningblad, Lysimachia nummularia ‘Aurea’, rakt fram rödbladig alunrot, till vänster mörkröd ängsnäva, Geranium pratense ‘Dark Reiter’, till höger rödbladig ormhassel, Corylus avellana ‘Red Majestic’.
En bit ifrån boningshuset finns en av de elegantare dammar man kan hitta hos en privatperson, placerad synlig från köksfönstret. Formen är kantig, med räta vinklar. Trädäcket runt är svartmålat. Vatten strömmar ut över över en plåt som härstammar från en gammal kakelugn, brevlådefontän kallas konstruktionen. Ovanpå en upp och nedvänd vinlåda målad i samma färg.
Titte ville se dammen från köksfönstret, det avgjorde placeringen. Tack vare att den är 1 ½ meter djup överlever inte bara näckrosorna utan också fiskarna vintrarna.
I närheten står ett bord täckt av en grön vaxduk med himlen som tak. Bordet byggde Seppo av en bred planka han fått tag i. Stolarna är några billighetsvarianter de bestrukit i svart.
Sittplatser finns det många av, hela tjugo stycken. Titte poängterar att platser med skugga är viktigare än de med sol:
– Altanen mot söder är den sittplats vi använder minst, bara på vårarna, sommartid blir den för het. Men skuggplatser är jätteviktiga, de använder vi hela tiden.
För tre år sedan byggde Seppo och Titte uteplatsen för att få plats med fler personer. Åtta får plats, ofta Tittes bror och hans barn.
Arbete och vila
Om trädgårdens omfattning och allt arbete som behövs säger Titte:
– Den är omfattande, trädgården. Jo, jag jobbar mycket i den. Jag blir så less på folk som tycker att trädgårdar ska vara arbetsfria. Men den stressar mig inte, jag längtar efter att sticka fingrarna i jorden. Sedan måste man komma ihåg att vi är två om den, jag har en man som är fotograf och han är också estetisk, kreativ och händig.
På ostsidans altan vid huset står tomtens viktigaste möbel, utesängen. När det är hett tar Titte siesta där, och där har hon sovit många nätter.
Hon gör alltid om när hon inte är nöjd:
– Det finns rabatter som jag gjort om fyra, fem gånger. Andra har suttit direkt. Det är så med växter, det hjälper inte hur mycket du än läser, allt måste alltid testas, men allt kan också förflyttas och allt kan förändras.
Men allt är inte arbete:
– Vi har 20 sittplatser i trädgården, sitter mycket, äter, dricker vin, flyttar efter sol, vind och skugga. Gör man vårarbetet riktigt ordentligt är det ett heltidsjobb. På hösten är jag däremot ganska lat.
Läs också Tittes sex viktigaste knep.
Skuggpergola för heta dagar. På armeringsmattan klänger pipranka, Aristolochia macrophylla, alpklematis, Clematis alpina, och amerikansk träddödare, Celastrus scandens. Bordsskivan är ett brunnslock och röret under kommer från en återvinningsstation. Metallstolarna har de fått tag i billigt någonstans och designsoffan av en släkting som inte hade plats efter en flytt.