På öländska Vidamuseet med utsikt över fastlandet fick Ulf Trotzig något så ovanligt som en särskild hall, där visades under 11 år hans verk. Hans konst finns representerad på The British Museum i London, på Museum of Modern Art i New York, i Indien, Japan, runt om i Norden och på flera andra platser. Också hans trädgård blev ett konstverk i sin egen rätt.
Ulf Trotzigs trädgård kan inte ens anas från den smala väg som går invid huset, det är först när man passerat genom porten mot baksidan som den uppenbaras.
Text och bild: Dan Rosenholm
Det var samma år som de gifte sig, 1949, som Ulf och hans fru Birgitta Trotzig, författarinnan som innehade stol nummer sex i Svenska akademien, köpte en liten stuga i Åby socken på Öland. Ön var på den tiden något helt annat än nu. På den östra sidan fanns ännu inga bilar, vägarna var få och över Alvaret strövade flockar med hästar. De som bodde fast undrade mest varför någon alls ville komma dit.
Bladen är huvudsaken, färg, mönster, form och storlek. Den kraftiga, tvåfärgade daggfunkian, Hosta sieboldiana ‘Frances Williams’, kontrasterar mot silvrigt småbladig rosenplister, Lamium maculatum.
Redan vid första besöket hade de fastnat för Öland. Även när de under många år bodde norr om Paris återkom de varje sommar. När barnen växte sig större räckte inte längre utrymmet i den lilla stugan, men för att de skulle lära sig svenska blev sommarvistelserna i Sverige än viktigare. I den avsides belägna byn Ekelunda, som fick elektricitet först kring mitten av förra seklet, fanns ett hus till salu. Någon gång i början av sextiotalet köpte de det, framåt slutet av samma decennium byggde Ulf en ateljé där. Det var ännu långt kvar innan trädgården skulle bli till.
Stora blad med olika former och nyanser ochstenhögar med skulpturer och urnor under höga trädkronor som silar ljuset, ger eftersträvad djungelkänsla. Rakt fram parasollblad, Astilboides tabularis, till höger bland annat akantus, Acanthus hungaricus, och pestskråp, Petasites hybridus.
Trädgården som konstverk
Ända sedan ungdomen hade Ulf Trotzig drömt om att skapa en trädgård, men det hade aldrig blivit av. Han kunde ingenting om växter eller odling, men bar på en vision. I den var djungeln hans förebild – Afrika och dess konst har alltid inspirerat honom. Någon gång hade han satt igång, planterat rododendron, satt den storvuxna och numera avskydda jättebjörnlokan och odlat majs för dess exotiska uttryck, men det hade stannat av. När han såg någon speciell växt gick han och funderade över hur den kunde användas.
Som efter långvarigt förfall och många jordbävningar lutar pelaren. Tack vare lavar som fäst på ytan har den färgats svagt i passande grönt.
Under 1980-talet kom han igång. En bollformad tistel var det första han planterade, sedan dök rabarber upp i huvudet, han tänkte de skulle passa tillsammans. Det uppstår en motsättning mellan dem och med hjälp av den typen av kontraster har han sedan komponerat trädgården. En växt som betydde mycket redan från början var strålöga, högrest med stora blad och gula blommor, inte minst för att den är lätt att sprida. Akantus är ett annat exempel som passar bra in. Under antiken stod den modell för de typiska, grekiska ornamenten. Själva blommorna och deras färger har spelat mindre roll, det är bladverkens former, storlekar och nyanser som varit avgörande.
Ulf köpte kvinnan utan huvud i en vanlig affär, det är så de flesta skulpturer hittat vägen till hans trädgård. De ska förefalla hårt åtgångna av tidens tand, med armar och ben försvunna, som om de varit med när revolutionerna och krigen drog fram över Europa. Murgrönan håller som sig bör på att täcka muren.
Liksom de fåglar som alltid är närvarande på Öland tillhör växter och blad de motiv som återkommer i Ulfs konst. På frågan om trädgården är uppbyggd för att fungera som förebild för hans måleri är svaret nekande. Istället betraktar han den som konst i sig, ett föränderligt verk som han ständigt går och funderar över. Statyer finns det många av, de är viktiga inslag i klassisk europeisk trädgårdskonst och hör samman med hans yrke. Detsamma gäller vatten, i en trädgård ska det finnas fontän, damm eller vattendrag.
I det område som Ulf öppnade upp för att framhäva träden stod en hårt beskuren gammal pil, murken innanför barken, men ändå haft kraft tillräckligt för att rubba muren. I fukten och dimman är den så trolsk att den skulle kunnat vara hämtad direkt ur sagans värld.
Hemlighet i välklippt förfall
Att det gömmer sig en trädgård bakom gården syns inte från utsidan. Medvetet är den placerad undanskymt, som en dold hemlighet. Från framsidan av boningshuset märks inte mycket. Det är först när man passerat genom porten mot baksidan som den uppenbaras, allt i enlighet med de månghundraåriga europeiska traditioner där hemliga trädgårdar varit en viktig ingrediens. På medeltiden hette de Hortus Conclusus på latin och senare bar de namnet Giardino Segreto på renässansitalienska.
En av de växter som betytt mest är strålöga, Telekia speciosa, men inte främst för de gula blommorna utan för de magnifika bladen och att den är lättförökad. Över den ståtar de kala grenarna av en fläder, i djungeln hör döda träd hemma.
Det första som möter är en staty av en kvinna utan huvud. Självklart. Att kroppsdelar fattas på antika skulpturer är vanligt, de kan ha fallit offer för såväl revolutioner som jordbävningar. Strax bortanför, på en piedestal, står en av de gjutjärnsurnor Ulf ärvt av sin far, ursprunget är ett järnbruk i Kolmården.
Ett kalt, mindre träd med ornamentalt grenverk avtecknar sig mot himlen, det är en fläder som av ålder gått en naturlig död till mötes. En staty med anor från någon äldre kultur står som sargad av tiden på en pelare på vippen att tippa. Mot en mur lutar en murken bänk gjord av grenar, det är länge sedan den förlorade förmågan att bära någon. Bakom öppnar sig en glänta under en kraftfull hästkastanjs breda grenverk, längre bort står ett stort pilträd, murgrönan kryper längs marken och klänger på träd och murar.
Till en djungel hör vatten. På snäckskalet vaktar Amor, handen med pilbågen är borta. Ett lågmält, strilande ljud hörs från den lilla fontänen i gjutjärn.
Några steg närmare boningshuset hörs ljudet av vatten som sakta strilar ur ett snäckskal av gjutjärn, den tillhör de ting som spelar störst roll i trädgården. På snäckans kant står Amor på pass, handen som skulle hålla bågen är borta, det kanske är tur för besökaren. För att ta sig vidare måste man ducka och fösa undan bladen från ett kejsarträd. Längre bort står ett litet grönt hus med pyramidtak, det är utedasset. Storvuxna parasollblad, vippvallmo och flikrabarber bäddar in kalkstenslagda ytor. Vid en öppning i stenmuren, där tomten tar slut, står en kvinna av sten med ett barn i sitt knä och spanar ut över omgivningen.
För att de vackra träden utanför trädgården skulle synas öppnade Ulf upp en glänta. Man får lov att huka sig under den åldriga hästkastanjens hängande grenar för att ta sig dit. Soffan till höger är för skröplig för att sitta på, den får stå ute under vintrarna tills den blir en del av jorden den står på.
Men förfallet är inte vad det ser ut att vara. Om allt lämnas orört skulle det snabbt växa igen till oigenkännlighet. Att beskära är en nödvändighet, men också roligt. Ur buskagen skulpterar Ulf fram egna former och bygger nya rum. En sysselsättning utan slut.
Vippvallmo, Macleaya cordata, är en högvuxen växt med komplicerade blad som drar mot blått. Stugan i bakgrunden är en nybyggd ersättare till en tidigare gäststuga, ritad av Ulf och Birgitta med en gammal ölandsstuga som förebild.
Blad och vatten
Det är med bladväxter trägården är uppbyggd. Blad som kan vara pyttesmå eller jättelika, breda och runda eller smala och spetsiga, i varma nyanser eller med ett kallt, blåaktigt intryck. Ofta är de parade så att kontraster möts. Variationen är stor, det finns en mångfald av sorter och flera av dem är inte lätta att överhuvudtaget få tag på. Ulf har samlat på sig efterhand, när han fått syn på en plantskola har han botaniserat i sortimentet. Ofta har valet skett efter storlek på bladen.
Vid en glugg i den omgivande muren vakar en kvinna och hennes barn, en av många statyer som bidrar till den förfallna karaktären. För den med konst till yrke är det självklart att skulpturer hör hemma bland grönskan
Platsen är gynnsam, plantorna mår uppenbart bra och växer sig ståtligt frodiga. Marken verkar näringsrik och tillgången på vatten god, till och med under högsommarens torkperioder. Eftersom vi befinner oss på soliga Öland, i utkanten av Alvaret, förväntar man sig att torkan skulle bli svår. Storbladiga perenner är nästan uteslutande vattenkrävande. Trots det behövs vattning sällan.
I buskagen Ulf rensade upp, så att ett slutet rum bildades, står en soffa och en stol av plast. Där djungeln blivit snårig har han med såg och sekatör format den efter eget huvud. Plaststolar är praktiska och kan stå ute hela vintern och även om de från början knappast är eleganta får de snart en förlåtande patina.
Ett av skälen är naturligtvis djungelkaraktären, att storvuxna träd och buskiga snår ger skugga. Men en ännu viktigare anledning är att grundvattnet ligger nära markytan. Något som egentligen inte är helt förvånande, på Stora alvaret är det inte ovanligt att vattennivån i marken är så hög att allt från små gölar till kärr bildas. I närheten av Ulfs och Birgittas tomt finns också en bäck där det tidigare låg en brygga som kvinnorna använde för klädtvätt. Vattnet finns inte djupare än att rotsystemen når ner även efter en ganska lång sommartorka.
I Ulf Trotzigs trädgård på Öland har djungeln tagit över, där härskar förfallet, men bara som det ser ut. I själva verket är den en skapelse av människohand med fantasi som kraft, fast spade och så har sekatör förstås också varit till god hjälp.