Renässansen och barocken har i mångt och mycket stått förebild för våra nutida trädgårdsideal. Det numera så populära greppet att dela in trädgården i rum användes till exempel redan under renässansen, i 1500-talets storslagna italienska trädgårdar, vars ideal spred sig vidare över Europa.
Text: Ann-Christin och Dan Rosenholm
Bild: Dan Rosenholm
Rosenportaler, buxbomskvarter med lavendel, trädgårdsdammar, pergolagångar, djupskapande perspektiv och fin kontakt mellan inne och ute som står högt på mångas önskelista idag var man mästare på under 1500- och 1600-talet. Trädgårdarna var visserligen en hel del större än dagens svenska tomter, men principerna för hur man skapar det man vill uppnå är desamma.
Kännetecknande för många klassiska italienska trädgårdar är branta terrasserade tomter och utsikter som samspelar med omgivningen och skapar dramatik. Och även om det inte är lika vackert som här på Isola Bella kan skönheten hos kuperade trädgårdar öka med hjälp av skapa terrasser och genom att förstärka effekten av de utsikter som finns.
Kort om renässans och barock
Först lite fakta om renässans och barock. Renässansen betecknar en kulturell, konstnärlig och vetenskaplig epok då de antika idealen på nytt väcktes till liv. Det var en period av sjudande aktivitet och kreativitet och den har haft stor betydelse för den västerländska trädgårdskonstens utveckling. Renässansen utgick från Italien där man räknar epoken från början av 1400-talet till slutet av 1500-talet. I Sverige var det först på 1600-talet som renässansens trädgårdsideal på allvar slog igenom.
Renässansen efterträddes på 1600-talet av barocken som pågick några decennier in på 1700-talet och främst utvecklades i Frankrike under Ludvig XIV:s tid. Barockträdgårdarna tog avstamp i renässansträdgårdarna och de har många likheter; vatteninslagen, axialiteten, utsikterna, geometrin och vikten av samhörighet mellan hus och trädgård. Barockens trädgårdar var däremot mer ute efter att visa människans makt över naturen till skillnad från renässansträdgårdarna som eftersträvade ett samspel med det omgivande landskapet. Under barocken blev också formträdgårdarna allt större och pampigare.
En del av arkitekturen
Från att under medeltiden ha varit sluten och innestängd kom trädgården i och med renässansen att rikta sig utåt och samspela med det omgivande landskapet. Trädgården sågs som en stiliserad modell av naturen. Den skulle synliggöra naturens dolda geometri. Här finner vi den kuperade terrängen i form av terrasser, bäckar i form av konstgjorda vattenanläggningar och grönska i form av parterrer och boskéer. Allt uppbyggt i harmoni med varandra. Ofta med enkla geometriska former som kvadraten, cirkeln och korset som grund.
På Villa Gamberaia i Toscana löper trädgårdens tväraxel rakt emot en av sidodörrarna. I just den här trädgården löper inte huvudaxeln genom huset utan längs med husets sida. En anpassning till platsens förutsättningar som kanske bidragit till dess unika atmosfär.
Under 1500-talet placerade arkitekterna i allt större utsträckning de italienska herresätena på branter som kunde erbjuda vackra utsikter ut över det pastorala landskapet. Det ledde till skapandet av terrasser i olika nivåer för att bättre kunna utnyttja de kuperade tomterna. Samtidigt kom trädgårdarna också allt mer att ses som en förlängning av huset och en del av den övergripande arkitekturen. I och med det började man att betrakta trädgården som uppbyggd av rum på liknande sätt som inomhus. Rum som användes för olika ändamål: festmiddagar, musik, teater, avkoppling, lek och spel. I en del trädgårdar kan man hitta hela teatrar uppbyggda av växtmaterial. En halvcirkelformad bakgrund, precis som på en teaterscen, är mycket effektiv för att skapa en känsla av djup och man kan se den komma igen på många ställen i de italienska renässans- och barockträdgårdarna. Bortre delen av en parterr såväl som av ett vattenarrangemang kunde vara uppbyggd på det sättet för att öka intrycket av djup. För att inte tala om den här tidens konstgjorda grottor som också ofta hade en skålad form.
Teatro di Verdura, den gröna teatern, i Villa Reales trädgård utanför Lucca anlades 1652. Den halvcirkelformade bakgrunden förstärker djup och rymd. I de välklippta idegranshäckarnas nischer syns terrakottafigurer från den italienska teaterformen commedia dell’arte som var populär vid den här tiden.
Här i Villa Oliva-Buonvisis vattengrotta, också i närheten av Lucca, används den skålade formen för att skapa djup. Konstgjorda stalaktiter förstärker känslan av mystik.
Även renässansmänniskorna hade behov av att dra sig undan och vara privata, vilket man kunnat i den slutna medeltida trädgården, hortus conclusus. Därför växte ytterligare en typ av trädgårdsrum fram: den hemliga trädgården eller giardino segreto, som det heter på italienska. En dold trädgård i trädgården som det knappt ska gå att hitta ingången till om man inte känner till den. Där kunde man dra sig tillbaka för kärleksstunder eller enskild kontemplation. En hemlig trädgård det är nog just vad många av oss stressade nutidsmänniskor behöver. Varför inte göra en till sommaren?
Linjer av fri sikt
En trädgård skapas inte av enskilda detaljer. Den skapas av delar som samkomponeras med varandra, huset och omgivningarna utanför. Det var också något man var noga med under renässansen och den efterföljande barocken. Under senare delen av renässansen började man använda mittaxeln i form av en bred gång som gick från byggnadens mitt och rakt ut i trädgården. På det sättet fick man också en fri siktlinje som bidrog till att skapa djup.
Portaler har djupverkan och kan användas för att förstärka effekten av en utsikt, även om det knappast behövs här i barockträdgården Isola Bella i Lago Maggiore.
Eftersom trädgårdarna runt de italienska slotten och herresätena ofta låg naturskönt belägna på höjder erbjöd huvudaxeln även en effektfull utblick mot det omgivande landskapet. Aldrig blir väl en utsikt så magisk som när den kan skymtas i en smal öppning, och när öppningen är bortre änden av en tydlig axel fungerar den som en fullkomlig magnet på vår blick. Prova själv om du har möjlighet i din egen trädgård. Utsikten kan vara något så enkelt som en vacker kruka en bit bort eller ett fint träd på granntomten. Och man behöver inte följa reglerna slaviskt. Man får fuska med axelns placering om det ger ett bättre helhetsintryck. Det gjorde till och med renässansens och barockens trädgårdsarkitekter.
Stilfulla parterrer
En parterr, från franskans par terre, på marken, är ett finare trädgårdsrum, ofta en terrass, uppbyggt av låga klippta växter utlagda i ett vågrätt, geometriskt mönster. Vanligtvis genomkorsas parterren av axlar i form av gångvägar så att det bildas symmetriska kvarter. Kvarteren kantades under renässansen av klippta häckar av till exempel liguster, lavendel, rosmarin och myrten. Buxbom som började användas mer allmänt för större häckpartier först i slutet av renässansen är kanske ändå det vi förknippar mest med formträdgårdarna från den här tiden. Under barocken skapades storslagna broderiparterrer med låga klippta slingor av buxbom och färgat markmaterial av olika slag. Och det är inte svårt att förstå deras förtjusning i just buxbom som också vuxit i popularitet här i Sverige under senare år. Fortfarande kan man inte se så många svenska privatträdgårdar med parterrer i barockens anda, men det finns några och det är bara att hoppas på fler. Det går nästan inte att misslyckas med att skapa det där lilla extra med en symmetriskt uppbyggd parterr i ett trädgårdsrum. Vanlig buxbom, Buxus sempervirens, går alldeles utmärkt att använda upp till och med odlingszon 3. För kärvare klimat kan man använda till exempel hybrididegran ’Farmen’ (zon 5) och måbär ’Schmidt’ (zon 6). Sedan kan man ha perenner, rosor, grönsaker eller färgat grus inuti kvarteren. Hur man än gör blir det ett formstarkt, stilrent inslag som gör den mest alldagliga trädgård till något lite extra.
Stora parterrer av buxbom var vanliga under barocken, de kunde vara uppbyggda i komplicerade mönster efter speciella mönsterböcker. Den här varianten från Villa Reale är i blygsam skala och kanske något som inspirerar den egna täppan.
Vattenskämt
Kaskader av vatten som sprutar från fontäner, statyer eller helt enkelt kommer från ingenstans och överraskar den oinvigde besökaren hör renässansen till. Vattenskämten, giochi d’acqua, kunde till och med vara så konstruerade att när personen som fått den oväntade vattenstrålen på sig försökte komma undan, drabbades han av en ny träffsäker stråle strategiskt placerad i den naturliga flyktvägen. Ofta var vattenskämten placerade inne i de under renässansen så populära konstgjorda grottorna, vilket gjorde det än svårare att snabbt komma undan. Just såna detaljer kanske inte skulle uppskattas alltför mycket av moderna trädgårdsbesökare, men vatten är onekligen ett effektivt sätt att förhöja intrycket av en trädgård och någon snällare variant av vattenskämt kanske inte heller skulle vara helt fel för dagens trädgårdar. Bara det passar ihop med helheten i det samspel som gör en trädgård.
Vattenkonster i alla former kännetecknar renässansens och barockens. Här i Villa Garzoni, Toscana, är det storslagenhet som gäller för de väl tilltagna symmetriska fontänerna vid anläggningens entré. En terrakotta-apa från en av terrasserna blickar fundersamt ut över människornas stordåd.
Vatten och parterrer hör ihop. I Villa Gamberaia utanför Florens byttes planteringarna i parterrerna ut mot vatten i slutet på 1800-talet. Ett pampigt inslag som skänker trädgården livgivande spegeleffekter. Den bågformade gröna fonden bidrar till djup och rymd, förstärkta av uppklippta fönster som bjuder på glimtar av den vackra utsikten.