Bladens form och storlek påverkar i högsta grad vilket intryck en växt ger. På samma sätt som man komponerar rabatter med blommor av olika form kan man skapa kompositioner där bladen har huvudrollen. En del perenner har så speciella blad att de, och inte blomningen, är själva behållningen.
Även för de perenner man främst har för blomning och växtsätt är bladen viktiga. För att den ska försvara sin plats i rabatten bör de hålla sin fräschör under hela säsongen och helst också ha en form som passar ihop med såväl blommor som andra blad i omgivningen. Bladformer kan också balanseras mot blomformer på samma sätt som olika blomformer kan kontrasteras mot varandra. Till exempel ger stora horisontellt utbredda blad en effektfull kontrast gentemot vertikala blomspiror.
Perenner med stora blad är vanliga intill vatten där jorden är fuktig och vi associerar automatiskt dem med såna miljöer. Något man kan utnyttja för att skapa en känsla av fukt och vattennära läge om man vill. Med stora blad, som hos parasollblad eller bronsrodgersia, infinner sig den känslan som på beställning även när det inte finns tillstymmelse till vatten i närheten. Naturligtvis fungerar de lika bra för att förstärka atmosfären runt riktigt vatten.
Stora blad står ut från omgivningen och upplevs vara närmare, medan små blad sjunker in i bakgrunden. Det kan man använda sig av för att förstärka djupet i en rabatt. Genom att placera storbladiga växterna i förgrunden och mindre blad längre bak skapas en visuell illusion av ökat djup.
De stora bladen syns redan på långt håll och fungerar som hållpunkter för blicken. De är dominanta, kan bidra till att skapa lugn och en avslappnad stämning om de används i lagom omfattning. Små- eller finflikiga blad däremot fångar vår uppmärksamhet först på närmre håll. Där kan de å andra sidan vara intressanta att titta på en bra stund om de håller tillräckligt hög kvalitet. Blad som varken är små eller stora utan mittemellan har de här egenskaperna i olika grad dels beroende på storlek och dels på om de sätts ihop med storbladiga eller småbladiga växter.
Att enbart använda stora blad eller små blad i en rabatt blir sällan lyckat. De dominanta stora bladen kommer alla att tävla med varandra om att fånga vår uppmärksamhet och vi kommer att uppleva kompositionen som påträngande och jobbig. Med bara små blad blir intrycket på motsvarande sätt alldeles för detaljrikt och ostrukturerat.
En del växter har blad som ger ett linjärt intryck. Här återfinner vi till exempel alla prydnadsgräsen, irisarna och dagliljorna. Linjära blad ger fin kontrast mot de flesta andra blad- och blomformer. När bladen huvudsakligen pekar uppåt ger de samma vertikala effekt som blomspiror. Mot lägre växter med lite fluffigare blad- eller blomform blir det en effektfull kontrast mellan en distinkt- respektive lösare form, mellan hårt och mjukt, samtidigt som det också blir en kontrast mellan vertikalt och horisontellt.
Linjära blad som faller ut åt sidorna ger ett mjukare intryck än de upprättstående. De kan ge ett såväl horisontellt som vertikalt intryck beroende på hur mycket bladen faller ut och i vilket sammanhang de används. Det här är en bladform som gör sig mycket bra i framkanten av en rabatt.
När man skapar bladkompositioner gäller det att balansera blad av olika form och storlek mot varandra. Stora blad mot små, finlemmat mot rustikt och horisontellt mot vertikalt. Det behövs variation för att intrycket ska bli bra, men det gäller samtidigt att se till så att variationen inte blir så stor att det blir rörigt. Att prova sig fram eller att titta på vad andra gjort är bästa lösningen. Och vill man se vad andra gjort är Enköping en guldgruva att ösa ur.
Träjon, Dryopteris filix-mas ‘Linearis Polydactyla’, ger ett linjärt intryck när de först sticker upp sina bladstrutar ur marken på våren. Längre fram får de ett mera överhängande växtsätt som ser frodigt och mjukt ut. Det här är en pampig bladväxt som ger trollskogsatmosfär till trädgården. I högra kanten sticker de skira bladen från en bok fram och borta vid bron över Enköpingsån blommar en Magnolia i vitt flor. Träjon vill växa i fuktighetshållande jord i halvskugga – skugga och gör sig väldigt bra intill vattenanläggningar. Kan efter lång tid på samma plats bli 1,5 m hög. Sprider sig i maklig takt med utlöpare. Mycket härdig. C/c-avstånd: 50 cm. Strömparterren.
Parasollblad, Astilboides tabularis, har rejält stora blad, tallriksrunda med tydliga nerver och så här i maj med en läckert ljusgrön färg. Frampå sommaren mörknar de och kan gott och väl nå en diameter på 50 cm. Ger då ett mycket frodigt intryck och en känsla av närheten till vatten. Vill växa i fuktighetshållande jord i halvskugga–skugga, blir 100–150 cm höga. Får små, gräddvita blommor i plymer i juli–augusti, är halvhärdig och ska planteras på c/c-avståndet 75 cm. De rosa blommorna tillhör sköldbräcka, Darmera peltata, som får stora, rundade blad senare på säsongen. Ännu längre bak växer, bronsrodgersia, Rodgersia podophylla, också med rejäla blad men rödaktiga i färgen tidigt på säsongen. Med småbladiga buskar och träd i bakgrunden, här i Klosterparken, förstärks djupet.
Jättearalia, Kalopanax septemlobus, är ett träd med lönnlika blad som kontrasterar effektfullt mot sköldbräckans, Darmera peltata, stora, runda och nerviga blad. En komposition från Klosterparken i juni som håller måttet många månader. Jättearalia har en utmanande taggig stam som sommartid delvis döljs av löven, men kommer väl till sin rätt på vintern. Den blir 3–6 m hög och går bra i sol–halvskugga. Zon 4. Sköldbräcka får alltså små, blekrosa blommor samlade i parasollform tidigt på våren innan bladen har utvecklats. De är snygga, men bladen är den stora behållningen med sina ca 50 cm i diameter. Höjd 70–100 cm. Sol–halvskugga. Härdig. C/c-avstånd: 40 cm.