Visst är det fräscht och gott med hallon, inte minst från egna buskar. Förr plockade man de godaste på några år gamla kalhyggen, numera finns minst lika välsmakande sorter också för trädgården. De kan planteras i rader som proffsen gör eller så kan man kan låta dem frodas lite vind för våg.
Text och bild: Dan Rosenholm
Att vandra över ett kalhygge en het julidag med en hink i handen, det är vad jag fortfarande först tänker på när jag hör ordet hallon. Anledningen är enkel, för bara några decennier sedan var det vanligaste sättet att få tag i dem att själv gå ut i skog och mark och plocka. Kanske är det så fortfarande.
Skogshallon trivs i solen på kalhyggen som fått några år på nacken och börjat förbuskas. Bären är ofta små, men det varierar kraftigt mellan platser. Den stora fördelen med vilda hallon har varit att de var sötare och godare än de flesta trädgårdsvarianter. Så är det knappast längre. Mycket tack vare en enda person finns ett flertal fantastiska sorter. Herbert Arvidsson hette han och bodde i halländska Harplinge.
En skål med hallon från den egna trädgården är mumsfilibabba för öga och gom. Bland sorterna finns ’Risarp Dessert’, ‘Mormorshallon’, ‘Lloyd George’ och ‘Golden Queen’
Hallon är en halvbuske. Förstaårskotten skjuter direkt från marken, de har tunna, röda och ganska mjuka taggar. Det andra året blommar de, normalt någon gång i juni–juli. Sedan bildas bären, som ramlar av om man inte hinner plocka dem, varefter andraårsskotten tappar barken och dör. Att hallonbestånd lätt blir risiga beror på att gamla skott står kvar och misspryder ett par år efteråt. Liksom många andra bär är de nyttiga, de innehåller bland annat antioxidanter som ellagsyra, karotenoider, tokoferol, folacin, och B- och C-vitaminer.
Som vilda finns hallon över i stort sett hela landet – men på Gotland och i allra nordligaste Lappland är de ovanliga.
Hallonets förgrundsfigur nummer ett i Sverige var Herbert Arvidsson i halländska Harplinge. Introducerade initialt välkända sorter, som ‘Veten’ och ‘Norna’, senare förädlade han egna. Gillade blomsterprakt hemmavid, till exempel liljor och den rotäkta rosen ‘New Dawn’.
Att plantera hallon
Det finns två grundläggande sätt att odla hallon, det organiserade och det oorganiserade. Det förstnämnda utgörs av att plantera i rader, binda upp och skära bort gamla och överflödiga skott. Den mer anarkistiska metoden däremot (som skribenten själv nogsamt tillämpar), består av att först planera och att sedan mest låta dem växa. Men även i det senare fallet finns knep för att hålla prydligt.
Gemensamt för båda sätten är att nyckeln till framgång ligger i rätt sorter. De ska vara friska och härdiga, välsmakande och söta, ge goda skördar av stora bär och dessutom gärna vara snygga. Har man mer än en sort blir bären större och saftigare, de pollinerar varandra.
Köp helst krukodlade exemplar, på barrot har de svårare att etablera sig. Kraven på mark är måttliga, de flesta trädgårdsjordar som är hyggligt väldränerade fungerar utmärkt. Om man tror jorden är mager kan man kan gödsla vid planteringen, kogödsel på påse är helt okej, annars klarar hallon av att etablera sig bara de vattnas rejält den första tiden. Vänd jorden och rensa bort rotogräs innan.
Normalt ska hallon ner i marken på hösten. För krukodlade exemplar är sensommaren utmärkt, då hinner de etablera sig innan vintern. Bor man långt norrut är vårplantering erfarenhetsmässigt ofta att föredra.
Hallon i rader
Vill man odla hallon enligt skolboken behövs utrymme och en hel del tid. Grundprincipen är att plantera i rader. Ett lämpligt avstånd mellan plantor är 3–4 dm. Vill man ha flera rader behövs mycket plats, ett rimligt avstånd ligger kring 1,5 meter.
I början och slutet av varje rad placeras trästolpar som stöd, är raden längre ska de sitta på maximalt sex meters distans. Tryckimpregnerad furu av dimensionen 45×45 mm är lämpligt. Stolparnas längd kan vara mellan 15–18 dm, varav 4–5 dm under mark. Spetsa nederdelen, gräv ett hål och slå ner den sista biten med slägga, eller baksidan av en yxa, för att ge stadga.
Fäst ståltråden i hallonstöden på följande vis, enkelt att göra och sitter bra.
För att få riktigt stabilt fyll på med torrbetong (vilken härdas av markfukten) närmast stolpen. I varje stolpe borras ett hål, ungefär 4 mm i diameter, i radens längdriktning. Efter att stolparna satt sig ordentligt och torrbetongen stelnat drar man en kraftig ståltråd, som sträcks ganska hårt, genom dem. Simsalabim, hallonstödet är klart, det är bara att binda upp hallonstänglarna mot tråden.
Skötsel då? När man odlar i rad ska man klippa bort de andrårsskott som gett bär och binda upp de nya som ger skörd säsongen efter. Svaga, korta skott bör avlägsnas, liksom de som kommer upp i gångar och utanför odlingsytan. Gödsel ska man vara försiktig med eftersom risken för sjukdomsangrepp ökar. Ge till exempel kogödsel från påse eller benmjöl om det växer dåligt, annars räcker det med att kratta över lite löv på hösten som näring – om ens det.
Det finns massor av metoder för att konstruera stöd till hallon. Ett är att sätta en tvärslå som ett ”T” överst. Fördelen är att hallonstänglarna helt enkelt leds mellan trådarna.
Friväxande odling
Det går också utmärkt att odla hallon friväxande utan något egentligt system. Förutsättningen är att man har tillgång till ett område som kan avgränsas, de måste hindras från spridning. Ett annat problem är att helt friväxande bestånd lätt blir risiga, något som inte bara är otrevligt för ögat utan befrämjar sjukdomar och gör bär och skördar mindre.
Men för det hade hallonpionjären Herbert Arvidsson i Harplinge också en lösning. Den består helt enkelt av att man klipper ner alla stänglar till marken vartannat år efter skörd. Nackdelen är uppenbar, att det bara blir bär med två års mellanrum. Däremot har det visat sig att den totala skörden blir ungefär lika stor utslagen över åren. Till fördelarna hör att svampsjukdomar och hallonmask får mycket svårare att sprida sig och att skotten inte blir lika höga eftersom de inte behöver konkurrera med fjolårets.
Att odla hallon genom att klippa ner dem helt vartannat år har många fördelar. Förutom rent odlingsmässiga blir det prydligare. På bilden frodiga förstaårsskott under sensommaren.
Sjukdomar
Det finns ett antal sjukdomar, främst orsakade av svampar, som angriper hallon. De flesta är i Sverige av ringa betydelse. Den som är mest svårartad är hallonskottsjuka, som yttrar sig i att andraårsskotten dör i förtid efter att barken spruckit. Man kan förebygga genom att klippa bort skott som gett bär och gallra bland årsskott alternativt klippa ner hela beståndet vartannat år.
Den lilla hallonmasken är egentligen en larv som gillar bären lika mycket som vi. De hör till den gråaktiga skalbaggen hallonänger. Själv tycker jag att det inte är hela världen om man råkar få i sig några larver, men många tycker det är osmakligt. Rensa bort angripna bär, får du syn på själva skalbaggarna när de klättrar längs skotten nyp helt enkelt ihjäl dem.
Sorter
’Risarp Dessert’. En självsådd planta som Herbert Arvidsson tagit reda på. Lämplig för ekologisk odling, ger hög avkastning och ska inte konstgödslas. Stabila, måttligt höga skott. Uppbindning kan ibland vara nödvändig. Stora, hållbara och välsmakande bär. Zon 4.
Det finns många sorter att välja på i butikerna, men det betyder långtifrån att alla är tillräckligt bra. Ett odlingsvärt hallon ska smaka gott, ge goda skördar av hyggligt stora bär, inte drabbas av sjukdom för lätt och vara härdigt. Men det finns ett sätt att hitta rätt i sortdjungeln – alla de bästa har en sak gemensamt. Det är att de antingen är framtagna av Herbert Arvidsson eller utvalda av honom. Välj gärna bland sorterna i artikeln. Gula sorter är främst avsedda för personer som är allergiska mot det röda färgämnet, dessutom ser inte fåglarna dem.
Risarp Gul’ är en mutation av ‘Risarp Dessert’, med inte alltför många år på nacken. De liknar varandra i allt utom färgen.
Tänk också på att det är mycket vanligt att hallon är felmärkta i butikerna. Köp bara på välkända, noggranna plantskolor, oftast lokala. Tyvärr kan de bästa sorterna vara svåra att få tag på. Och om någon säger saker som, ”den här nya sorten från Holland är lika bra som mormorshallon”, var skeptisk. Lyckas du inte få tag i någon av dem som föreslås i artikeln, köp ‘Veten’. Det är en ganska bra norsk sort som Herbert Arvidsson också var med om att ta in i Sverige. Bor man långt norrut och inte får tag i den mycket härdiga ‘Älandsbro Asker’ kan den kanadensiska ‘Muskoka’ vara ett alternativ, om än inte lika god.
‘Mormorshallon’. Sort som Herbert Arvidsson hittade när han röjde upp en äldre tomt. Ursprung sannolikt från 1920-talet eller tidigare. Rikbärande med välsmakande stora bär som kan skördas under lång tid. Passar för ekologisk odling. Zon 4, möjligen ännu härdigare.
’Allgold Risarp’. Selekterad av Herbert Arvidsson från hösthallonet ”Allgold” som inte hinner mogna i Sverige. Hösthallon ger bär redan på ettårsskotten. Kanske den bästa gula, med rejäla, söta bär och hög avkastning. Zon 3.
‘Ottosson-Preussen’. Selekterad från den gamla sorten ‘Preussen’. Söta, stora bär, nästan liks goda som ‘Mormorshallon’. Köpes bara på de mest välrenommerade butikerna för att undvika sortsammanblandningar. Härdig och mycket odlingsvärd. Zon 5.
‘Älandsbro Asker’ är en förbättrad typ av den gamla sorten “Asker”, med samma goda smak men betydligt större bär. Odlingssäker, extremt härdig och förhållandevis frisk. Klarar zon 7 men passar inte i sydligaste Sverige.
‘Golden Queen’: Ett gult hallon från 1882 som är ganska lätt att få tag i på plantskolor. Mycket goda men små bär, skjuter långa rotskott och är inte speciellt rikgivande. Zon 4.
‘Lloyd George’. Det bär som anses ha den bästa aromen. Kallas ibland för hallonens Rolls Royce och har använts i förädling av flera andra sorter. Hittades i en skogskant i England år 1919. Lågvuxen,välsmakande med kraftig, god arom. Zon 3, möjligen 4.