Vad gör man när den plats man tänkt plantera förtjusande växter på nästan inte har någon jord under det tunna växttäcket? Spränger bort berget och köper lass på lass med matjord? Det gjorde i alla fall inte Anna-Lena Wibom på Lidingö. Istället frilade hon den magnifika berghäll som nu dominerar den övre halvan av hennes elvahundra kvadratmeter stora trädgård.
Text och bild: Dan Rosenholm
Det började när hon skulle bygga en mur för att ta upp nivåskillnader. Jordlagret var tunnare än hon trott, undersyrener och uppvuxna perennrabatter skymtade berget. Bit för bit blottlade hon berghällen. Allteftersom den blev blev synlig visade den sig alltmer praktfull. Knottriga och släta ytor om vartannat, räfflor, sprickor och fascinerande skiftningar uppenbarade sig. Ett naturens eget konstverk.
Från hällens övre del till den nedre löpte en naturlig spricka. Med endast en gnutta hackande förvandlade Anna-Lena den till en liten bäckfåra. Inspirerad av Fjärran österns trädgårdar planterade hon japanska lönnar och framkallade en ostasiatisk stil. En unik miljö var skapad.
Naken, fårad häll
På den övre halvan av hennes tomt finns ingen gräsmatta kvar. Ungefär hälften upptas av den nakna berghäll där bäcken porlar. Resterande är täckt av vackert rödskiftande ölandskalksten, storgatsten och rabatter med tilltalande bladverk.
Den naturliga fåran fanns i berghällen då Anna-Lena blottlade den. Efter att ha knackat bort en liten, liten bit fungerar den som rännil. Högst upp rinner vattnet ur ett rör i den huggna stenen, nedanför slutar i en helt dold balja där en flottör reglerar pump och vattenflöde.
Där bäcken försvinner ner i underjorden står en sittgrupp. Genom ett dolt rör pumpas vattnet upp till hällens övre del. Det skvalar behagligt där man sitter i solgasset vid bäckfårans slut och studerar bergets skiftningar. Tack vare närhet till uterummet och det blågrå plank som smidigt följer hällen är den lilla sittplatsen skyddad för både vind och insyn. Trädkronor på grannens tomt bidrar med inramande grönska. Invid sittplatsen står en doftschersmin. Den doftar av ljuvaste sommar.
På varsin sida av en liten trappa, som gjutits in i berget, förstärks den orientaliska stämningen av ett par flikbladiga lönnar. Tack vare upphöjda, stenmurskantade odlingsbäddar har de fått ordentligt med jord att frodas i. Några meter från lönnarna övergår berghällen i en rabatt där röd perukbuske samsas med funkior och trädgårdsiris. En stolt ek ger karaktär. Genom dess bladverk silas ljuset och ger livgivande skiftningar mellan sol och skugga.
En stentrappa gjuten direkt på berget mellan de flikbladiga lönnarna, Acer palmatum ’Garnet’ i rött och ’Dissectum’ i grönt, två långsamväxande träd med utbredda kronor på låga stammar. I bakgrunden följer planket diskret hällens rundning.
Gjutjärnssoffa och plastskulptur
Nedanför berghällen finns uterummet, vilket är sammanbyggt med boningshuset. Mot söder är det delvis öppet, två pelare stödjer taket och ramar in utsikten. I det smala plana området mellan hus och berg följer storgatsten bergets form. Genom uterummets vackert spröjsade fönster ser vi rakt in i lövverken på en stor kaukasisk vingnöt och ett bigarråträd.
Längs ena långsidan, med utsikt över stenhällarna, står en gjutjärnssoffa som Anna-Lena ropat in på auktion. När hon väl lyckats släpa hem den ohyggligt tunga pjäsen visade den sig vara ritad i Berlin 1823 av den välkände arkitekten Friedrich Schinkel. Gjutjärn var då ett nytt material, gjutjärnsspisen var ännu inte uppfunnen. Till Sverige kom genom Karl XIV Johans försorg några få exemplar av soffan till Rosendals och Rosersbergs slott. De förstnämnda har med tiden skingrats, måhända är det en av dem som hittat vägen hem till Anna-Lena?
Bredvid soffan står en glasfiberarmerad skulptur med en minst lika fascinerande bakgrund.
Paradiset kallas den samling skulpturer som tidigare stod invid bron på Skeppsholmen. På initiativ av Anna-Lena kom de från världsutställningen i Montreal via Central Park på Manhattan till Sverige på vingliga vägar. Figurerna av glasfiberarmerad plast hade gjorts av konstnärinnan Niki de Saint Phalle och metallmekaniken av kollegan Jean Tinguely.
Uterummet är i sig en kulturell upplevelse. När man sitter i gjutjärnsoffan från tidigt 1800-tal har man Niki de Saint Phalle-statyn till ständigt sällskap.
Till det fina Stockholm och stadens skönhetsråds förtret placerades de olovligen ut vid Skeppsholmsbron på ösidan. Under många år upprörde de många stadsbor och gladde än fler. I Paris såg Anna-Lenas bortgångne make Pontus Hultén till att besläktade figurer av samma konstnärspar hamnade i La Fontaine Stravinski vid Centre de Pompidou, där han varit chef. Och mycket riktigt, den färgglada plaststatyn i Anna-Lenas uterum är gjord av ingen mindre än Niki de Saint Phalle.
I söderläge mellan uterummets pelare och det kala berget vid bäckfårans slut är en sittgrupp placerad, väl skyddad i alla riktningar mot vindens härjningar. Ljudet av det rinnande vattnet i fåran hörs svagt.
Matplats mellan tujor och idegran
Ett mindre stenkast bort från berghällen ligger utematplatsen med vackra möbler i smide och blekgrönt trä. Alldeles intill ligger ingången till hus och kök, en stor praktisk fördel när man vill avnjuta måltider utomhus. Här finns gott om plats för middagsgäster. Det känns intimt tack vare skyddande väggar av friskt gröna, pelarformade tujor mot söder och idégranar mot väster. I öster skyddar den stora eken platsen och i norr huset med vitputsade väggar täckta av stilrena, olivgröna spaljéer i samma nyans som möbelgruppen.
Alldeles ovanför uppgången invid huset entrédörr har Anna-Lena placerat en matplats. Väggarna består av smala tujor, Thuja occidentalis ’Smaragd’, som för tankarna till söderns cypresser, och hybrididegran, Taxus x media ‘Hillii’ Det randiga gräset längs gångvägen mellan uterum och matplats är zebragräs, Miscanthus sinensis ‘Zebrinus’.
Det var med Kina allt började
Fast egentligen började allt för många år sedan då Anna-Lena på sin 16-års dag fick en bok om Kinas trädgårdar av sin mamma. Det var inte vilken bok som helst utan ett praktverk utgivet 1948 av en sort som knappast längre görs, ett livsverk av Oswald Sirén, som varit med att skapa Östasiatiska museet. Bilderna var magiska och hennes intresse för Kina väcktes.
Över tid har Kina-intresset närts av resor i landets trädgårdar. För ett antal år sedan födde hon idén att Östasiatiska museet borde bygga en kinesisk trädgård. Hon gjorde en projektbeskrivning i tio punkter, ringde till museet, blev kopplad till deras marknadschef och fick tid för ett möte. Utrustad med grundaren Oswald Siréns bok som vapen marcherade hon dit, fick ledningen med sig och ordnade själv en rejäl grundplåt till finansieringen från en fond i Kalifornien. Paviljongen kom från Kina i form av ett plockepinn åtföljt av fem högt kvalificerade byggarbetare från den anrika staden Suzhou. En var specialiserad på att lägga markmosaiker, en annan på snickerier och ytterligare en person på att lägga de tunga och komplicerade taken med hjälp av rishalmsarmerad betong. Fem veckor senare stod 2008 års stora ostasiatiska attraktion klar. Den drog massor av folk. Ingen bröt av någon blomma, ingen knyckte något. Det Anna-Lena gillade allra bäst var hur en skitig och blåsig asfalterad parkering med tankens kraft förvandlats till en prunkande trädgård. Och nu efteråt kan hon nöjt konstatera att alla de tio punkter hon knåpade i ihop i sin projektbeskrivning blev uppfyllda.
På Östasiatiska museet visades 2008 en kinesisk trädgård, med typiska ingredienser. På bilden syns bland annat paviljongen och bågbron, gamla stan skymtar ovanför muren och genom månporten. Anna-Lena var entreprenören bakom, det var hon som tog initiativet och fixade finansieringen.
Pionpassion
Om man har en alldeles egen pionträdgård vill man kunna njuta av den. I centrum av sin har Anna-Lena byggt en uteplats och placerat bord och stolar. Det är dessutom praktiskt eftersom det blir mycket lättare att sköta rabatterna.
Många branta meter nedanför huset och berghällen odlar Anna-Lena en helt annan passion, pioner. Hon gillar dem för att de är hämningslösa och blaffiga och för att de är oformligt stora och vräker sig fram på ett sätt som absolut inte är lagom. Men hennes passion för pioner är också kopplad till Kina. Det berättas att det en gång i tiden var enbart kejsaren förbehållet att äga trädpioner. Än idag är pioner det närmaste man kan komma en kinesisk nationalblomma.
En av de vanligaste pionerna i Sverige är luktpionen, Paeonia lactiflora ‘Festiva Maxima’, som känns igen den på det röda inslaget i den vita färgen. Har likt andra tåliga trädgårdsväxter använts länge, den togs fram redan på 1850-talet.
Modernare är luktpionen ‘Bowl of Beauty’, som har stora blommor på långa stänglar med ett mörkt rosa yttre och en cremefärgad inre del. Sedan den skapades i mitten på 1900-talet har den hunnit bli mäkta populär.
I pionträdgården har Anna-Lena samlat på sig runt 75 olika typer. Pioner har många fördelar. De behöver inte särskilt mycket skötsel och de klarar halvskuggan på en norrsida bra. Om man vet att välja rätt arter och sorter kan man ha blomning under lång tid.
Redan i maj slår vildarter som rosenpion och svavelpion ut. På försommaren följer bland annat trädpionen. Till de sista som kan blomma ända in i juli hör luktpionerna dit många av de allra ståtligaste och härdigaste hör.
Pionsorten, ‘Coral Charm’, en halvfylld sort från 1960-talet, är Anna-Lenas, liksom många andras, favorit. Den går utmärkt att föröka genom delning och med rotbitar. Den lever länge och blir bara vackrare för varje år om den får stå på samma plats.