Text och bild: Dan Rosenholm
Det är något speciellt med rosor som är röda. De väcker känslor, det är svårt att vara likgiltig inför dem. Dels är det färgen i sig själv. Rött sägs utstråla kamp, energi, aggressivitet, men framförallt kärlek och passion. Kanske beror det på dess intensivitet, kanske det bara är kulturellt betingat, nedärvt från det gamla Grekland, Romarriket och astrologins symboler?
Men fascinationen över röda rosor har också helt egna anor. Adonis blev i den grekiska mytologin den gud som fick symbolisera årstiderna. Det berodde på att han tack vare gudinnan Afrodites kärlek blev återkallad från dödsriket av Zeus. Men det var på ett villkor, han fick bara vara bland de levande under sommarhalvåret. Så på sommaren grodde och växte det och på vintern vissnade allt ner. Vad har dessa båda gudars livsöden med röda rosor att göra? Jo, de röda rosorna lär ha uppstått ur de bloddroppar som landade på en vit ros när Afrodite försökte rädda Adonis liv. Kopplingen till kärlek och passion har funnits länge.
Röda och vita rosor fick i mer nära nutid en helt annan symbolik. Rosornas krig kallades de slag som pågick av och till 1455–1485 mellan de feodala kungliga ätterna Lancaster och York i England. Idag skulle vi snarast kalla det för klankrig. Namnet uppstod helt enkelt, i efterhand, av att Lancasters symbol var röda rosor och Yorks vita. Den damascenerros som både ger röda och vita blommor har följdaktligen också fått namnet ‘York and Lancaster’.
Det finns en högst nutida användning kopplad till det. Uttrycket rosornas krig används mer eller mindre skämtsamt varje gång det finns olika åsikter inom Socialdemokraterna. I större delarna av Europa har just den röda rosen fått vara symbol för socialdemokratin. Som sådan är den mycket användbar. De stora antalet kronblad kan stå för samhället, taggarna för kampen, blommornas skörhet för människans utsatthet och naturligtvis färgen som får symbolisera socialism.
Bortsett från det är röda rosor snygga helt oberoende av traditioner och historia. Ta chansen, och ge ett knippe till någon du håller av. Eller ännu bättre, plantera en hel massa i trädgården så kan alla njuta under flera år!
Röda rosor – tillsammans och ensamma
Massor av rosor i två olika röda nyanser, i förgrunden växer den storblommiga klätterrosen ‘Santana’ med mörkt blodröda blommor. Odla den bara där det är varmt och skyddat i zon 1 eller möjligen zon 2. I bakgrunden syns den betydligt härdigare apotekarrosen ‘Officinalis’, här vackert blekt av all väta som vräkt ner. Gammal är den, en av de äldsta. Någon gång kring 1300-talets början kom den till staden Provins i Frankrike, där den odlades i stor skala för parfym, salvor, oljor, marmelad, medicin, etc. Härdig till zon 6 om den står lite skyddad.
Guldgult sällskap till det röda är sällan fel, båda rosorna har liknande härstamning, växer på ungefär samma sätt och har liknande blomform. Engelska rosor brukar sådana som tagits fram av David Austin kallas. Det är moderna rosor med blomformer som liknar gammaldags sorter. De doftar oftast och är i allmänhet återblommande. Den rosaröda heter ‘Gertrude Jekyll, efter en av Englands absolut mest kända trädgårdspersonligheter. Namnet på den gyllene skönheten är ‘Golden Celebration’. Båda kan odlas upp till zon 2, i bästa fall zon 3. Liksom nästan alla rosor från Austin behöver de både bra jord och värme för att utveckla sin fulla fägring.
Vitt i det röda kan göra själva blommorna mer intressanta; polkagrisrandiga rosor finns det numera flera av. Floribundarosen ‘Candy Cover’ lanserades av danska Poulsen roser i mitten av 1990-talet. Växer tätt och kan täcka marken. Frisk, blommar hela säsongen och är härdig upp till zon 3 i goda lägen. Bor man långt norrut kan man istället använda den lättodlade, klassiska ‘Rosa Mundi’ som är identisk med apotekarrosen ‘Officinalis’, förutom i färgen, och därmed klarar sig upp till zon 6.
En riktigt härdig röd ros är nejlikrosen ‘F. J. Grootendorst’, den klarar sig faktiskt upp till zon 7. Få rosor är så användbara och tåliga. Använd den som häck, som solitär eller låt den växa på stam. Blommar gör den hela säsongen, i södra Sverige från mitten av juni till november. Frisk, tål skugga, behöver ringa omvårdnad och är så snygg att den lika gärna odlas i Skåne som i Norrbotten. Doftar gör den däremot inte.
Floribundarosen ‘Allotria’ kan odlas en bit upp i landet. Den är väl beprövad, ursprunget är rosenförädlarna Tantau i Tyskland, året var 1958. Växer ganska tätt och kraftfullt och klarar sig ända upp till zon 5 även om förhållandena inte är idealiska. Bäst blir det som vanligt med många tillsammans.
Rosor kan vara röda, rosa, vita eller ha blandningar av de färgerna. De kan inte vara blå. Däremot finns det några få rosor som har namn som innehåller färgen blått. I praktiken innebär det att deras röda färg glidit över mot lila. En av dem är mossrosen ‘Blue Boy’, som drogs upp av tyska Kordes 1985. Det som kännetecknar mossrosor är utväxterna strax under själva blommorna.
En rejält mörkröd tehybrid är sorten ‘Courage’ från Poulsen roser i Danmark. Fungerar upp till zon 2 eller 3 och kräver likt alla tehybrider goda förhållanden och god skötsel för att göra sig bra. Av den här sortens rosor ska man sätta fler tillsammans i grupp, då fyller den upp och färgen ger en massiv effekt.
Röda rosor som klättrar uppför vita fasader är tjusigt, eller hur? I det här fallet är det den storblommiga klätterrosen ‘Paul’s Scarlet Climber’ som klättrar längs en fasad vid Fredriksdals friluftsmuseum. En ganska gammal brittisk sort från 1916. Kan bli 3–4 meter hög om man ser till att stödja den så att den inte ramlar ihop. Blommar i södra Sverige rikligt från slutet av juni och juli till början av augusti och klarar sig upp till zon 4.
Det är inte bara när röda rosor klättrar längs väggar, murar eller staket det blir snyggt. Varför inte släppa upp någon i en gran, det har vi gjort i vår egen trädgård. Den klättrande kordesiirosen heter ‘Flammentanz’, en av de mest tåliga och blomvilliga. Som namnet indikerar står de tyska rosförädlarna Kordes bakom, året var 1955. Den anses till och med klara zon 6, men då behövs ett riktigt bra läge. Granar tål i allmänhet inte att bladväxter täcker dem, då släpper barren. Det gäller dock inte orientalisk guldgran Picea orientalis ‘Aureospicata’ som till och med klarar av att ruttna löv ligger kvar på grenarna över vintern.