Strax utanför Robert och Ulla Britts kolonilott kan man sitta i lugn kontemplation och blicka ner över Tantobergets branter och ut över Årstavikens vatten och Stockholm södra förorter.
Text och bild: Dan Rosenholm (2007)
Utsikten är hänförande, speciellt så här under en av sommarhalvårets solgassiga dagar. Nedanför ligger Årstaviken, tvärs över vattenytan kan man se långt ut över Stockholms södra förorter. På järnvägsbron en bit bort dundrar tågen förbi. De stör inte, de hör hemma där. Högt ovan vattenytan står den lilla röda stugan på sin lummiga och blommiga tomt innanför ett rött staket. Det är i Tantolundens koloniområde som vi befinner oss. Mitt inne i storstan, men ändå som på landet.
Ett staket som det här byggde Robert och hans pappa runt tomten redan under 1960-talets sista år. I samband med upprustning uppförde kommunen liknande staket kring alla lotter.
Sedan slutet av 60-talet har de hållit till där under sommarhalvåret, Robert och Ulla Britt Ask, och pysslat på sin kolonilott. Det var Roberts pappa som skaffade den 1968, han fick kontakt med koloniföreningen när han var bas för rörmokeriet på ett bygge i Stockholm. Det var inte särskilt eftertraktat. Området var igenbuskat och nedgånget. Staketen var av olika typer och färg, hönsnät förekom. Arrendekontrakten var bara på mellan ett och fem år, så de flesta brydde sig inte så mycket. Tack vare en advokat som engagerade sig i föreningen blev det i början av 70-talet 25-års kontrakt, och området blommade upp. Nu fyrtio år senare är det förvandlat till en levande idyll.
Det är klart att man ska odla potatis på en kolonilott. På Tantolundens solstekta södersluttningar har de hunnit växa rejält redan så här i rododendronblommornas tid. Sorten ’Minerva’ är en av Roberts favoriter, frisk och ofta färdig att ta upp till midsommar.
– Vi brukar flytta ut hit någon gång i maj, berättar Robert, och stanna till september. Vi lever hela sommaren här, åker hem ibland och betalar räkningar och sånt. När jag arbetade fick vi nöja oss med att tillbringa fredag, lördag och söndag här.
Talgoxarna är vana vid mänskligt sällskap och äter gladeligen ur Ulla Britts hand när hon bjuder på något gott.
Hem, det är Bredäng. Robert arbetade med renhållning fram till han fick avtalspension vid en privatisering runt millennieskiftet, men fortsatte sedan ändå att arbeta några år, bland annat som skolvaktmästare. Ulla Britt slutade arbeta redan 1976 på grund av en tilltagande ögonsjukdom. Medan deras två pojkar fortfarande var små hade de förutom kolonilotten både husvagn och båt. Som förälder är det lätt att känna igen sig. Att vilja hinna allt på en gång. Med tiden tyckte de att det blev för mycket och då föll valet på Tanto. När man besöker dem i trädgården förstår man att det var ett gott val.
Sedan Robert blev pensionär tillbringar han och Ulla Britt stora delar av sommarhalvåret i stugan i Tanto. Köket, det är ett uterum på samma gång. Det är känslan av att vara nära trädgården och naturen som lockar.
Robert är uppväxt på Långholmsgatan en bit nedanför, att han kommer från Söder skiner igenom på dialekten. Han kan berätta om hur fångarna spelade fotboll ute på Långholmen när han var barn. Men han beskriver också hur koloniområdet utvecklats under de 40 år de varit där. Till det bättre.
Det är Robert som sköter trädgården. Dahlior är en av favoriterna. Längs staketet i norr bildar de nästan en häck framåt slutet av sommaren.
– Det är ett helt annat folkliv här nu än förr i tiden, fortsätter Robert berätta. En midsommar på 1980-talet blev vi intervjuade i Expressen. De undrade var alla människor höll hus. Det var bara vi här, inga andra. Det fanns inte ens belysning på den tiden.
Den brunröda dagliljan Hemerocallis fulva fick de av en kolonigranne för några år sedan. Ursprunget är från Kina men den finns ibland mer eller mindre förvildad i Sverige. Just i Tanto kan man se den lite överallt.
Han säger att det numera är mycket folk som promenerar i området. Inte bara de som bor i närheten. Lite då och då kommer resande från vandrarhemmet i Zinkensdamm strosande. De har sett området nerifrån gatorna och får lust att besöka landet mitt i staden. De ställer frågor och småpratar.
Det blå ankaret.
– Jag brukar säga att av de som kommer gående här förbi är hundra procent trevliga, säger Robert.
Och det är inte så konstigt att hans och Ulla Britts trädgård skapar kontakt mellan människor. Det är frodigt där inne, man blir lite nyfiken när man går förbi och ställer någon fråga. Och då går snacket igång, liksom av sig själv. Först om vädret, sedan lite om trädgården och om växterna, och så fortsätter det kanske av bara farten om livet och barnen och olika platser man besökt och allt. Koloniträdgårdar odlar man inte bara i, där umgås man.
Ankare och brunn
En brunn som prydnad.
Det blå ankaret som ligger vid trappan intill huset har sin egen historia. Man kan säga att det var som ett mycket rejält napp. Något fastnade när Ulla Britt och yngste sonen skulle dra upp sin egen förtöjning. Efter viss ansträngning så följde ett rejält ankare med upp, som sedan dess fått pryda tomten. Någon gång emellanåt har Robert målat om det, både rött och blått har ankaret tidigare varit.
En brunn som prydnad, hade Robert och hans pappa pratat om att bygga. Men det blev inget av förrän efter pappans död. Kullerstenarna sitter i betong runt ett cementrör. Medan bruket härdade lindade Robert vanligt bandage runt så att stenarna skulle sitta fast. Varv efter varv, nedifrån och upp.
Till glädje för alla som vandrar runt i området slingrar sig en jackmanklematis Clematis ‘Jackmanii’ uppför en stolpe i ett av tomtens hörn.
Koloniträdgårdsområdet
Tantolundens koloniträdgårdar har en gammal historia. Den första koloniträdgårdsföreningen där startade 1917, då hade området redan använts ett par år för potatisodling. I Södra Tanto, där Robert och Ulla Britt har sin stuga, kom utformningen av lotterna till på ett lite annorlunda sätt. Potatisodlarna fick helt enkelt markera ut dem beroende på hur berget låg och var det fanns jord för odling. I huvudsak är det samma lotter som fortfarande finns kvar. Ofta är de ganska stora, de flesta är mellan 300–500 kvadratmeter.
Kolonilotterna i Tanto är många gånger väldigt branta. En del klättrar efter Tantobergets sida, mellan dem slingrar sig gångar nästan som klängväxter uppför sluttningarna. Ibland får man känslan av att befinna sig på en annan plats än Sveriges huvudstad, någonstans där naturen är vildare.
– Jag är glad att vi har Tanto, avslutar Robert. Även om Bredäng är helt okej på vintern så behöver man vara utomhus under somrarna. Hur skulle man annars klara sig?
Det är bra med starka benmuskler när man strosar runt upp och ner längs gångarna i Tantolundens koloniträdgårdar, om man inte har det lär man få det. De röda, smakfulla staketen som liksom bär upp lummigheten återkommer överallt.
En viss preferens är det lätt att få för kaktusdahlian, Dahlia × pinnata ‘Preference’.
Lite om dahlior
Visst har dekorativdahlian, Dahlia × pinnata ‘Fascination’, ett fascinerande färgspel.
Andreas Dahl, en av Linnés många lärjungar, fick äran att ge dahliorna sitt namn i slutet av 1700-talet. Det var ungefär samtidigt som de först började spridas i Europa från Mellanamerika och norra Sydamerika via Spanien. I början var det svårt att hålla liv i dahliorna även i till exempel England. Det var innan man förstod att de inte tål någon frost alls. Här i Sverige odlas de som ettåriga, på vintern behöver de förvaras frostritt inomhus. Knölarna blir då både större och fler för varje år. Robert förvarar dem så här:
Visst har dekorativdahlian, Dahlia × pinnata ‘Fascination’, ett fascinerande färgspel.
Fyll botten på en låda med torvmull direkt ur förpackningen. Lägg några lager av dahlior ovanpå, var och en väl täckta med torvmull. Se till att dahliorna är separerade och inte ligger tillsammans. Skaka om lådan lite ibland så att det inte blir för mycket luft kvar bland lökarna. Förvaring i till exempel källare i ungefär tio grader plus över vintern fungerar bra. På våren, efter att risken för frost är över, brukar Robert plantera dem i jord uppblandad med vanlig köpt planteringsjord.