PERENNERNA SOM TÅL DET MESTA

Det ska vara lätt att ha trädgård, ett rent nöje med måttliga mängder arbete och snälla växter som klarar sig på egen hand. Det är vad man hoppas i alla fall. När favoritbusken frusit bort på vintern, perennerna vägrar växa till sig och mest ser ledsna ut och ogräset breder ut sig över den bruna, öppna jorden är det svårt att tro på en grön framtid. Men allt är möjligt, även i trädgården. Det gäller att välja rätt växter, de som tål nästan allt.

Det finns många perenner som är fantastiskt tacksamma att odla. Man sätter ner dem i jorden, under den första tiden vattnar man när det är torrt. Sedan behöver man inte göra mycket mer än att titta på när de växer och frodas. Möjligen kan det någon gång vara bra med lite gödsel, men de här växterna klara sig i allmänhet bra på det som naturligt finns i marken. De är inga finsmakare med pretentiösa krav på vad de får sig till livs. Skönt när man inte har tid att pyssla om växterna, bra när man är nybörjare och trevligt även för erfarna trädgårdsodlare som snabbt vill få ymniga planteringar.

En del av de här perennerna är väldigt spridningsbenägna och starkväxande. Det är just därför de inte har några problem att klara sig också på ogästvänliga ställen. Tänk på att inte plantera sådana i rabatter tillsammans med mer ömtåliga växter. Där tar de över och konkurrerar ut sina svagväxande kompisar om man inte håller efter. Däremot kan man mycket väl skapa en rabatt med endast perenner av det lite tuffare slaget och låta dem slåss om utrymmet bäst de gitter. Kanske med en upprensning av de mest spridningsbenägna någon gång för att rabatten ska behålla sin ursprungliga karaktär.

Andra tåliga perenner är inte alls lika farliga på att sprida sig. Visst breddar de sin tuva i rabatten och ibland kan det dyka upp några nya fröplantor där man inte vill ha dem. Men det är ändå begränsat och lätt att kontrollera även i en rabatt med andra perenner.

Det finns många olika sorter av praktriddarsporre, Delphinium Belladonna-gruppen, och trädgårdsriddarsporre, D. Elatum-gruppen, men det är svårt att skilja på dem, speciellt eftersom de är så extremt långlivade att ingen kommer ihåg när de först planterades. För man ska inte tro att de är känsliga bara för att de är ståtliga, de klarar sig i stort sett utan skötsel även i södra Norrlands inland. Den art som kallas stor riddarsporre D. Elatum och är förälder till de vanligaste trädgårdsformerna finns förvildad. Höjd 80–180 cm beroende på sort. Blommar under högsommaren juli–augusti. Trivs i full sol. Mycket härdig. Men svara då på frågan, vilka sorter är bäst? De man fått till skänks av någon som har haft dem länge är svaret.

Toppklocka, Campanula glomerata, är en riktig gammaldags växt som passar bra tillsammans med prästkragar, blågull och andra växter av det tuffare slaget. Toppklocka är inte den som håller sig på sin plats utan sprider sig gärna i rabatten och kan mycket väl vandra vidare ut i gräsmattan, förvildar sig gör den också ibland. Om man vill kan man plantera den i en blomsteräng. Den blommar med vackra blålila klockor i juni–juli. Hör egentligen hemma på torra gräsmarker och trivs bäst i sol till lätt skugga. Vill man ha vita blommor kan man välja sorten ’Alba’. Höjd 15–70 cm beroende på sort. Mycket härdig.

Nunneört, Pseudofumaria lutea, ser liten och näpen ut, men skenet bedrar för det här är en riktig tuffing. Fortplantar sig ganska ymnigt med frön, fast det brukar inte bli några större problem för den är enkel att rycka upp om den slagit sig ner på något oönskat ställe. Den har ett ljusgrönt flikigt bladverk som är aningen blågrönt på undersidan. Rotsystemet är skört så man ska vara lite försiktig när man planterar den eller flyttar självsådda plantor. Rynka inte på näsan åt den bara för att den sprider sig så villigt, gläds istället åt att den dyker upp både här och där. En stor tillgång på platser där inget annat vill ta sig, men vill inte stå alltför torrt. Blomningstiden är mycket lång, nästan oavbruten maj–september med klargula små blommor i täta klasar. Höjd 20–30 cm. Härdig.

Blå bolltistel, Echinops bannaticus, är lättodlad och kan växa i nästan vilken jord som helst men utvecklas allra bäst där det är väldränerat och full sol. Den får taggiga blad och påminner om en tistel i växtsättet. Kan övervintra ända upp i Lappland på rätt växtplats. Det är en långlivad perenn som har odlats i Sverige ända sedan 1600-talet och det är inte ovanligt att man hittar den vid gamla övergivna torp. De uppseendeväckande taggiga blomkorgarna pryder sin plats i rabatten långt innan de blå blommorna slår ut i augusti. Dessutom lika snygg även efter blomning och långt in på vintern. Blir omkring 1 meter hög. Mycket härdig.

Några bestånd av gulltörel, Euphorbia polychroma, kan ganska lång tid lysa upp den tråkigaste rabatt under den sena våren och försommaren med sina gulgröna högblad. Själva blommorna är oansenliga och syns knappt alls. Växtsaften är på typiskt Euphorbia-vis mjölkig och giftig, vilket återspeglas i att törlar ofta haft namn som ulvmjölk, vargmjölk och rävmjölk. Vill helst stå soligt men hanterar en hel del skugga utan problem. Höjd 40–50 cm. Härdig. Det finns många andra läckra släktingar att välja bland, speciellt om man bor något längre söderut i landet, för den som gillar färger till exempel eldtörel E. griffithii ‘Fireglow’.

En del påstår att det är ett ogräs, jätteslide, Fallopia sachalinensis. Det är sant om den står på fel ställe. Har man en prudentlig hållning till sin trädgård ska man inte plantera den alls. Som namnet antyder kommer den från ön Sachalin utanför östra Ryssland och har nog fått lära sig att ta för sig redan från början. Däremot är det en av de allra snyggast tänkbara bladväxterna när den står så att den inte invaderar omgivningen. Stammen är bambuliknande, bladen stora och tjusiga och den kan bli mer än manshög. Höjd upp till tre meter. Härdig. Släktingen parkslide, Fallopia japonica, är mer känd. Den blir lite lägre, har mindre blad men är alltför invasiv för att odlas.

Brandlilja, Lilium bulbiferum. Tålig liljeväxt som finns i nästan hela landet. Ursprungligen kommer den ifrån centrala och södra Europa men är sedan gammalt odlad i Sverige. Överlever länge, länge helt utan mänskligt stöd. Det är inte ovanligt att man hittar den på platser där det tidigare bott människor. Klarar årtionden utan skötsel och sprider sig långsamt. Har en egenskap som är ganska ovanlig för tåliga växter, en minst sagt lysande färg. Får dessutom många blommor på varje stängel. Enda nackdelen är möjligen att rådjuren inte har något emot att tugga i sig blommorna.

När blomsterlupin, Lupinus polyphyllus, och dess nära släktingar etablerat sig stannar de hur länge som helst. Det kan börja med att man sätter en påse med färggranna regnbågslupiner, Lupinus × regalis, i en rabatt, ofta går de under namnet Russel-hybrider. Med tiden sprider de sig, varianter med starka färger dör successivt ut och kvar blir de blå och rosa. De är tjusiga men måste hållas under kontroll, spridda i vägrenarna blir de ett problem. Klipper man ner dem direkt efter blomning kan det bli ett mindre extra flor. Sprider sig inte okontrollerat och är lätta att få bort. Höjd upp till 1,5 meter. Klarar sig i hela Sverige och mår bra i de flesta jordar. Mycket härdig.

Starka färger är inget som bara är förbehållet ettåringar och exklusiva perenner – mer lysande röd än brinnande kärlek, Lychnis chalcedonica, finns det få växter som är. Kallas ibland också studentnejlika. Klassisk och lättodlad torparblomma. De små blommorna sitter tätt samlade i flockar under blomningen som varar några veckor under juni–augusti. Blomningstiden kan förlängas om man klipper bort de som håller på att vissna. Trivs allra bäst i soligt läge med god dränering. Trots sin tålighet är den inte speciellt invasiv och kan odlas i rabatter. Höjd cirka 100 cm. Mycket härdig.

Randgräs, Phalaris arundinacea ’Picta’, sprider sig med underjordiska utlöpare och kan bli som ett ogräs om det planteras på fel plats. Det bästa är om det får växa någonstans där området är avgränsat och inte har möjlighet att ta sig hur långt som helst. Ska det växa ihop med andra perenner bör det vara såna som också är starkväxande och robusta. Trivs allra bäst i fuktig jord och det är då det sprider sig som mest. Är ett mycket vackert gräs med grön- och vitrandiga blad. Mönstret och mängden vitt varierar mellan varje exemplar så det kan vara idé att välja innan man planterar. Passar utmärkt i kruka. Blommar i juni–juli. Grässtråna blir knappt en meter höga, men de vackra blomvipporna kan bli upp emot 1,5 meter. Mycket härdig.

Praktlysing, Lysimachia punctata, finns det väl knappast någon som undgått att se. Det är en av de allra vanligaste trädgårdsperennerna. Lite tråkig eftersom den syns så ofta kan en del tycka, men den är oerhört tacksam och kan verkligen sätta färg på trädgården med sina gula blomspiror när de slår ut i mitten av juli. Undvik att plantera den i finrabatten tillsammans med ömtåligare perenner utan låt den husera någonstans där det inte gör så mycket att den sprider sig. Går i både sol och skugga, men trivs bättre om det inte är alltför mörkt. Höjd ungefär 80 cm. Mycket härdig. För den som vill ha något som är både ovanligare och lägre finns sorten ’Alexander’ med effektfullt vitkantade blad.

Det är inte svårt att räkna ut hur strutbräken, Matteuccia struthiopteris, fått sitt namn när man tittar närmare på det struformiga växtsättet. Det är en europeisk och inhemsk växt som finns spridd över nästan hela Sverige, även om den inte är särskilt vanlig. Kallades förr ibland foderbräken eftersom den användes som vinterfoder. Placera den bland träd och buskar, det skapar en nästan trolsk stämning. Vill inte has sol , trivs främst där det är fuktigt men dukar inte under för lite torka. Man förökar den lättast med delning eller genom att helt enkelt låna med en rotklump från någon man känner. Höjd 100–120 cm. Mycket härdig.

Jättekungsljus, Verbascum olympicum, ger med sina många små gula blommor samlade i långa ax på den flergrenade stjälken intryck av en stor ljuskandelaber, därav det svenska namnet. Det vetenskapliga sortnamnet antyder inte någon idrottslig inblandning, däremot att växten först påträffades på det berg i Turkiet som bland annat haft namnet Olympus. Jättekungsljuset dör efter blomning men frösår sig ivrigt så att man hela tiden får nya plantor. Kan odlas i större delen av landet, helst i sol, bara växtplatsen är väldränerad. Under goda förhållanden mer än 2 meter hög. Blommar i juli–augusti. Härdig.

Praktbetonika, Stachys macrantha, har dekorativa avlånga blad med tydlig ådring. Det här är en typisk rabattväxt som är tålig och lättodlad, sprider sig via rotskott men håller sig ganska snällt på sin plats. Förvildas ibland. Den får rosalila blommor i upprätta kolvar under ett par veckor i juni–juli. Sorten ’Superba’ får mörkare och större blommor. En mycket anpassningsbar perenn som trivs i både sol och skugga. I alltför skuggiga lägen blir dock blomningen sparsammare. Står i torr och dålig jord utan att klaga. Höjd 40–50 cm. Mycket härdig.

Lättodlad och tacksam är gullboll, Rudbeckia laciniata var. hortensia med fyllda blommor. Den enkelblommiga höstrudbeckian, R. laciniata, odlades på Uppsala botaniska trädgård redan på 1600-talet av ingen mindre än Olof Rudbeck d.ä. Det var först senare som Linné uppkallade den efter släkten Rudbeck. Växtens ursprung är Nordamerika, i Sverige finns den som förvildad. Gullboll, den fyllda varianten, klarar sig bra med ganska lite skötsel men är bara härdig till ungefär Mellansverige. Kan blir så hög, 2–3 meter, att den ofta får bindas upp eller placeras så att den vilar mot någonting. Blommar ganska länge under augusti–september. Föredrar sol men står ut med en del skugga. Trivs i typiska trädgårdsjordar. Härdig.

Trädgårdsstormhatt, Aconitum × cammarum, tillhör tillsammans med några nära släktingar de riktigt gamla torpväxterna som aldrig verkar dö bort. Det svenska namnet har med utseendet att göra, den har haft en del andra namn med liknande associationer som munkhatt och munkmössa. Men den har också haft namn som vargdöda och ulfsgift vilka är lika talande, växten är en av de allra giftigaste man kan ha i en hemträdgård. Det vetenskapliga släktnamnet härstammar från Grekland och betyder ungefär oövervinnerlig, och det kan väl stämma. Stormhattar gillar näringsrik mark som inte blir för torr. Trädgårdsstormhatten blommar i juli–augusti. Höjd upp till 1,5 meter. Mycket härdig.

Gullris, Solidago, finns i flera olika arter och sorter. Den är vanlig i gamla torpträdgårdar och kan leva kvar där lång tid efter att de övergivits. Ofta förvildas den och ger sig iväg ut i skog och mark. Det finns en inhemsk art som växer vilt, höstgullris, Solidago gigantea, – vilken sedan gammalt är vanlig i svenska trädgårdar. Om man går till plantskolan för att köpa gullris är det troligt att man får tag i någon av de många nyare hybrider som ingår i det som kallas Canadensis-gruppen. De är ofta bättre än de äldre sorterna eftersom de har ett robustare växtsätt och inte sprider sig lika aggressivt. De små gula blommorna som kommer i augusti–september sitter tätt samlade i stora plymer. Höjd 30–100 cm, beroende på sort. Mycket härdig.

Fem råd för tåliga perenner