Miniatyrekan guppar invid däcket. Rosor och pioner frodas. Vi är nästan mitt i Sverige, på Alnö utanför Sundsvall. Det milda klimatet, den goda jorden och Monica Bylunds skicklighet har skapat trädgården.
En vit grind önskade sig Monica. Från en ritning i en bok byggde hennes make Hans den.
Text och bild: Dan Rosenholm
När Monica Bylund flyttade in i det idylliska småhusområdet på Alnö för mer än två decennier sedan fanns där inga blommor och rabatter, gräsmattan dominerade. Själv hade hon inte något större intresse för växter och odling, inte ännu.
– Mina föräldrar var väldigt intresserade av trädgård medan jag växte upp, berättar hon. Själv var jag lite anti. När jag fick egen tomt och satte spaden i jorden väcktes något till liv. Det måste ha legat latent.
Innanför grinden växer pioner, i bakgrunden rosor, alla ack så sköna.
Gynnsam jord och klimat
Vi befinner oss nästan mitt i Sverige, på ön Alnö utanför Sundsvall. För riktigt länge sedan, vi pratar om 550 miljoner år, var det ett vulkanområde där kalkhaltig magma trängde upp ur sprickor i urberget. Fortfarande präglar det ön geologiskt. Två bergarter har fått sitt namn härifrån, alnöit och borengit – men här finns också kimberlit, den bergart man hittar tillsammans med diamanter i Sydafrika. En artrik flora av kalkälskande växter har Alnö och för norrländska odlare är den en fullträff. Här finns inte bara goda jordar utan, tack vare det omgivande havet och sunden, ett milt klimat. Vid vattnen runt ön finns Sveriges nordligaste zon 3-områden.
En snygging väntar strax innanför grinden, rosen ‘Venusta Pendula’.
Lillstuga och vit grind
Det var 1988 de flyttade in, Monica och maken Hans. De fick barn, det var mycket renoveringar. Tomten var inte stor och familjen ville bevara gräsmattan. En större tomt ville de gärna ha, med mer rymd. På sluttningen strax nedanför fanns en smal remsa med en liten stuga.
– Lillstugan hörde till grannen. När en ny ägare flyttade in frågade vi om de var intresserade av att stycka av. Men inte med tanke på trädgård i första hand, det blev en bonus.
Invid lillstugan, under tak av segelduk och omgivna av frodiga perenner, serveras mat och fika.
Och de tyckte den faluröda lillstugan passade med det egna huset i samma färg, så för drygt tio år sedan blev köpet av. Monica hade fria händer med trädgården. Arbetet kunde börja. De schaktade, planade ut, byggde trappor, la skiffer och planterade häck. Det gav form och konturer.
– Av tradition har det varit öppet mellan grannarna, men jag har alltid drömt om en vit grind. När vi köpte till dök möjligheten upp. Jag lånade böcker om staket och grindar.
Svagdricksflaskor, den gamla favoritdrycken för öns män vilka ofta jobbade i träindustrin
Hon hittade en klassisk variant, maken Hans byggde den. Vid sidan av grinden placerade hon häggmispel och schersmin. Strax innanför klättrar rosen ‘Venusta Pendula’, tålig är den och klarar dessutom en hel del skugga. Invid står doft-, bond- och herrgårdspioner. Svagdricksflaskor pryder vid stigen, en gång i tiden var det drycken framför andra för de män som slet i Medelpads trä- och sågverksindustri. På senare år har trädgårdsland i upphöjda pallkragar kommit till.
Invid Lillstugan har Monica placerat en matplats. Ovanför hänger en kraftig duk uppsnurrad på en markisstång.
– Seglet kommer från en riktig båt, berättar hon. Vi har vänner som seglar, duken fick vi när de bytte segel.
Frodiga perenner i en upphöjd rabatt innesluter matplatsen. Från matbordet når man att plocka smultron. Längre upp blommar honungsrosen i klasar.
Det var när Monica Bylund flyttade till det idylliska småhusområdet på Alnö som intresset för växter och odling väcktes.
Damm, bäck och eka
En annan dröm Monica närde var dammen, utrymmet var begränsat, plats för någon större variant fanns inte. En liten bäck ville hon också skapa. Där fanns sten och berg, porös sådan. Öns säregna geologi har skapat alla tänkbara varianter på mineral och bergarter. Sprängde gjorde hon med det som brukar kallas snigeldynamit.
Vattnet i dammen är ovanligt klart. Bäcken syresätter och det filtreras när det pumpas runt. I växer en näckros, trots att djupet bara är runt halvmetern klarar den vintrarna galant. Fiskar finns inte där, risken vore att de bara skulle göra katten mätt och nöjd. Men grodorna har bosatt sig där alldeles självt.
I vilstolarna vid dammen hinner Monica koppla av varje dag, eller kanske det i alla fall blir varje vecka, eller nästan i alla fall.
Över vattenytan sträcker sig ett trädäck, invid ligger en miniatyreka förtöjd. Monica hittade den i en butik i Gamla Stan och kände direkt hur den skulle passa. Innan sjösättning lackade hon på lite extra. På däcket står två solstolar av skeppstyp. Blir de använda måntro?
– Barnen och maken sitter gärna där, säger Monica, jag är lite rastlös. Men när jag läser en bok använder jag den gärna. Och så tar vi en fika där emellanåt.
Roddbåten i miniatyr köpte Monica i Gamla stan, lackade och sjösatte i dammen.
Trädgårdsintresse i faser
Var kommer inspirationen och skaparglädjen ifrån?
– Mycket från resor, svarar Monica. I England har jag varit fyra gånger vid det här laget, då har jag både inspiration och växter med mig hem. Men också från tidningar och böcker. Och vi har en bra trädgårdsförening här med mycket trädgårdstrampar.
Vad är det senaste tillskottet?
– Sittplatsen med den rostiga plåten, på baksidan är det en upphöjd rabatt. Det var fjolårets stora projekt. Nu när barnen flyttat hemifrån har jag ockuperat också den övre delen.
Nästa projekt?
– Jag ska försöka städa upp bland plantorna. Det ska bli lite mer av, vad ska jag kalla det, harmoni. Jag har ingen karaktär när det gäller att köpa växter, men ska försöka bärga mig, göra mer sammanhållet. Flera av varje sort och rariteterna samlade på ett ställe.
Monicas senaste skapelse med sittplats mot söder, på baksidan en upphöjd rabatt.
Hon konstaterar att trädgårdsintresse går i faser. Vi känner alla ack så väl igen oss.
– Några år var det zonknäckargrejen. Men det sliter. Det blir många besvikelser på någon enstaka vinst.
Jo, det kan behövas, att hänga upp en skylt som talar om att man är ute och stökar i täppan igen.
Den senaste, en blomsterkornell, packade hon in väl över vintern. Och det gick väl bra, den frös inte men snön knäckte tre av de fyra pinnarna till grenar. Och, suck, den sista kanske rådjuren tar.
Har familjen haft någon åsikt om intresset?
– De har nog tyckt ungefär detsamma som jag om mina föräldrar, att jag skulle ha ägnat mig mer åt att laga mat och passa upp dem istället, säger hon med skratt i rösten. Men det är så lätt att fastna i något projekt, och tiden bara försvinner. Att vara i trädgården gillar de, men inte att hjälpa till. Fast Hans tycker det är kul att bygga och mura, det tycker han.
Mellan den övre och nedre delen av trädgården växer bestånd av perenn fingerborgsblomma som Monica fick av en dam. Art? Sannolikt liten fingerborgsblomma, Digitalis lutea, eller någon hybrid av den.
Monicas bästa dammknep