Högt uppe på bergsavsatserna breder ståtliga rododendronbuskar ut sig med blommor i rosa och röda nyanser. I det fuktiga området med mer jord nedanför berget växer även funkior och strutbräken.
Text: Ann-Christin Rosenholm
Bild: Dan Rosenholm (2004)
Det är hisnande att vandra runt i Karin Wilhelmssons bergsträdgård strax söder om Stockholm. Här, högt uppe ovanför vägen, breder mängder med sol- och torkälskande växter ut sig i den knappa jorden mellan stenarna. Fält med växter i skiftande färger och former flyter in och ur varandra och hela tiden återkommer berget som uppstickare dem emellan. Det finns inte många plana ytor. Växterna tycks bölja fram likt vågor över det kullriga varierade berget. Ständigt finns det något nytt att vila ögat på. Detaljrikedomen är stor, men tack vare att växterna repeteras och kommer igen på flera olika ställen känns det ändå inte plottrigt.
Rosalila och vit backtimjan, Thymus serpyllum, klär den karga stenen med sitt sköna flor.
Växtligheten breder ut sig och man får vara försiktig när man tar sig fram över berget. Även i den lilla oregelbundna stentrappan har växterna slunkit sig in. De minimala gångstigarna består av grus där bergets växter frösår sig ymnigt.
Brant och omväxlande entrégång
Redan på slingrande grusvägar i sommarstugeområdet strax söder om Stockholm förstår man att här finns en fin trädgård, men man kan inte ana hur vacker och hur omfattande. Nere från vägen syns nämligen inte själva bergsträdgården bakom och ovanför det lilla mörkbruna trähus som klänger längs bergssidan på det sätt som man så ofta ser i bergiga områden i Sydeuropa, men mera sällan i Sverige.
Så vackert med taklök Sempervivum och mossa i bergsskrevorna! Taklök är en förträfflig växt för platser där det nästan inte finns någon jord. En vitblommande bräcka och en självsådd björkplanta gör kompositionen ännu charmigare.
Infartsvägen slingrar sig en bit upp mot huset för att sedan bytas mot en rustik trätrappa när lutningen blir för brant. Efter trappan når man ett litet plant gräsmatterum där entrégången övergår i stora oregelbundna stenplattor utlagda i gräset. Här vill man gärna stanna upp, se sig omkring och pusta ut lite. Det är ett vackert litet trädgårdsrum med ombonade väggar av barrväxter, stenbumlingar och klematis på spaljéer. Genom generösa fönsterliknande öppningar i spaljéerna ser man den lägre liggande vägen.
Sten på sten så långt ögat når och mellan dem växter. Här i solgasset trivs småväxta aklejor, backtimjan, mossflox, viol, lewisia och taklökar.
− Det är uteslutande sorter av alpklematis Clematis alpina som växer här, berättar Karin. I början provade jag även att odla storblommiga klematissorter, men de trivdes inget vidare i de små jordvolymer som finns här på berget. Det var också svårt att få näringen och vattnet att räcka till för dessa mer krävande klematisarter.
Via ytterligare en trätrappa fortsätter entrégången mot huset. Växlingen mellan markmaterial och samspelet med naturen gör vandringen spännande. Nästan framme vid bostaden breder en långsmal träbalkong ut sig till höger. På insidan kantas den av en smal, men frodig rabatt med klätterhortensia och perenner. På utsidan står flera vackert slitna trätråg fyllda med växter och säregna kalkstenar från Jämtland. Går man längs balkongens grånande trägolv kommer man till en starkt lutande trädgård med gräs, vindlande rabatter och stora stenar som bildar både bäckfåra och damm. Redan nu blir man alldeles betagen och ändå finns det bästa kvar att upptäcka: bergsträdgården som döljer sig högre upp.
Den långsmala träbalkongen sammanlänkar huset med framsidans branta sluttning. Till höger frodas blå bergvallmo, Meconopsis betonicifolia, engelsk vallmo, Meconopsis cambrica, alunrot, Heuchera, och klätterhortensia, Hydrangea anomala ssp. petiolaris.
Högt ovanför huset
Vi går tillbaks längs balkongen och går ytterligare några steg upp, svänger till höger och passerar under taket byggt över den skyddade uteplatsen intill huset. Ännu en trätrappa tar oss upp till husets baksida och med ens hamnar vi i den kargt bergiga delen av trädgården som ligger ovanför husets tak. Här, i denna miljö som många skulle kalla ogästvänlig, frodas växter snart sagt överallt. Varenda bergsspricka eller skrymsle med jord är täckt av växter och där det inte finns jord finns växter i alla fall eftersom många odlade arter skickar långa utlöpare ovanpå berghällarna som hämtar vatten och näring i jorden en bit bort. En ymnighet av sällan skådat slag.
Gul fetknopp, Sedum acre, sticker upp sina små blomknoppar mellan de blommande mattorna av backtimjan.
Hemligheten bakom är ett omfattande arbete med att så och plantera växter som naturligt trivs i miljön. Här är det dödsdömt att försöka sig på rosor, funkior och andra trädgårdsväxter med krav på jorddjup, näring och fukt. Torktåliga perenner som bergnejlika, Dianthus gratianopolitanus, kalkjungfrulin, Polygala calcarea, backtimjan, Thymus serpyllum, backsippa, Pulsatilla vulgaris, och olika sorters taklökar, Sempervivum, stortrivs däremot och frösår sig ymnigt. Till och med så ymnigt att Karin är tvungen att rensa upp bland dem.
Backsippa, Pulsatilla vulgaris, säregna fröställningar är iögonfallande även när den ljuvliga blomningen tagit slut fram på försommaren. Den blir ungefär tjugo centimeter hög och blommar med stora klockor i lila, vita, gula eller röda nyanser.
− Efter att ha slagit omkull mig när jag inte såg vart jag satte fötterna för alla växter blev det en rejäl utrensning, berättar hon. Perenner som har frösått sig själva mitt i de halvnaturliga små trappstegen ser visserligen charmigt ut, men kan bli vanskligt när det är för mycket.
På Karins berg frodas ett stort antal arter torktåliga växter.
Så här läckert kan barr med barr bli. Med cypress och idegran som bakgrund blir bergtallens, Pinus mugo, långa, grågröna barr ännu häftigare. Idegranen till vänster är en ovanlig sort som heter Taxus baccata ’Amersfoort’, långsamväxande, med breda barr.
− Hur många olika det är vet jag inte. Jag har försökt att räkna dem, men det blev så mycket att jag inte iddes fortsätta. Det viktiga är ju att ha kul i trädgården och inte hur många olika arter man har, skrattar Karin.
Sedan Karin 1979 följde med en granne på trädgårdskurs har intresset bara ökat och ökat. Via medlemskap i trädgårdsföreningar har hon kunnat köpa fröer och plantor av sådant som annars inte är så lätt att få tag på. Eftersom trädgården numera är välfylld av växter har Karin inte längre lika stora frösådder på gång som tidigare. Men det är så roligt att så och dra fram nya plantor att hon ändå inte kan låta bli helt. Längs träräcket på ett av de ställen där berget stupar som brantast står det därför flera små krukor med egna sådder uppradade. Alla från trädgårdens egen fröskörd.
− De är bra att ha till hands när det dyker upp någon som är intresserad av en viss växt, säger Karin.
Det är nämligen många som besöker Karins berg, besök från trädgårdsföreningar och i juli varje år är det Öppen Trädgård-evenemanget som gäller. Annars är det är på våren och försommaren som trädgården är som bäst. Då blommar de flesta växterna och berget kläs i ett överdåd av färger.
Rododendron- och azaleabuskar bland tallskogens stammar är en bedövande vacker syn. Här frösår och hybridiserar de sig så flitigt att Karin emellanåt är tvungen att rensa bland dem.
Dramatiska nivåskillnader
När vi tittar över räcket bakom frösådderna ser vi ner i en del av trädgården med en helt annan karaktär än det blommande berg vi står på. Där, långt nedanför våra fötter, breder ett överflöd av rododendron och azaleor ut sig mellan stenar och tallstammar. Likt en frodig trädgårdsravin i södra England. Här uppifrån är det mer än tio meter ner och bergväggen är på sina håll skrämmande brant. Ändå har Karin lyckats ta sig in på några avsatser för att plantera bland annat rododendron, oxbär och hjärtbergenia bland den naturliga vegetationen.
Trots att marken lutar brant bort från fönstren har Karin lyckats skapa en god kontakt mellan ute och inne. De lite högre växterna syns väl inifrån det generösa vardagsrumsfönstret och skapar trädgårdskänsla även inomhus.
Här på den branta bergknallen utanför Stockholm finns en självklar och stark kontakt mellan trädgården och huset trots de svåra förhållandena med stark lutning ner från huset på den sida där de stora fönstren finns. Karin har fått till det genom att plantera en del större barrväxter som sticker upp och binder ihop trädgården med huset. Skulle växterna bara vara låga när marken lutar nedåt bort från huset får man inte mycket att titta på inifrån fönstren. Några höga växter som sticker upp från en lägre nivå är också ett effektivt sätt att binda ihop de olika nivåerna i en kuperad trädgård med varandra. De olika delarna och nivåerna glider omärkligt in i varandra och blir självklara delar av den gemensamma helheten.
De pelarformade barrväxterna skapar intresse på höjden och blir en effektfull kontrast mot de lågväxta blommande kuddarna på berget.
I Karins trädgård är det naturen som dikterar villkoren. Anpassningen till den och växternas krav på livsmiljö har fått styra utformning och växtval.
− Ofta går det inte att plantera en växt där man har tänkt sig utan man får helt enkelt sätta ner den där det går att gräva ett hål i marken, berättar Karin.
Karin Wilhelmssons bästa tips
Det här är verkligen ett levande exempel på hur enastående vacker en trädgård kan bli, även i de tuffaste miljöer, om man arbetar med naturen i stället för emot.
Läs gärna också