Text och bild: Dan Rosenholm
Som vanligt med sekatör och vattenkanna i högsta hugg, dyker Gunilla upp under pergolan. Än har rosorna inte slagit ut, buskpion, Paeonia suffruticosa, vit löjtnantshjärta, Lamprocapnos spectabilis ‘Alba’, och myskmadra, Galium odoratum, står för blomningen.
Varje gång jag besöker Gunilla och Tore Bremers trädgård i Västerås blir jag glad, alldeles varm i hjärtat. Det börjar redan när jag vandrar uppför den knastrande grusgången på väg mot huset. Jag kikar in över den enda del av deras trädgård där det finns gräsmatta. Mer än så behövs inte, tycker Gunilla som är skaparen av parets trädgård. Gräs är bra för barn och spel, men annars är det bara en massa skötsel.
En tätvuxen rosenpergola leder in till den här biten av tomten. På gräsmattan brukar en vilstol stå. Längre in finns en plats för siesta skönt inbäddad bland träd och buskar. Den är uppbyggd kring en gammal järnsäng, tänkt för vila i skuggan till ljudet av P1s sommarprogram, även om det enligt Gunilla sällan blir av.
Visst passar gamla saker bra i en frodig trädgård. I ett hörn har Gunilla skapat en sittgrupp av en gammal järnsäng, ett kakelklätt bord av järn och en stol av rotting. Bordet svetsades ihop av ett av deras fosterbarn, sedan täckte de det med vackert franskt kakel. En ensam röd tulpan lyser upp stillebenet.
Det är Tore som har hand om biodlingen. Den här typen av stadsbebyggelse är bra ställen för bin att arbeta i, med mängder av blommor att pollinera. Förra året producerade Tores två bikupor hela 130 kilo honung tillsammans, medeltalet i Sverige brukar ligga kring 40 kilo per kupa.
Här blommar det från tidig vår till långt in på sommaren. Först dyker det upp vintergäck och snödroppar. Lite senare på våren är det tulpaner i vitt, gult och lysande rött tillsammans med mer försynta växter som vita löjtnantshjärtan åtföljda av buskpioner. En bit in på sommaren brakar rosorna loss. Det är inga små rara rosor Gunilla har planterat, utan klättrande, högväxta sorter som sprudlar av livskraft. I nästan alla rabatter är jorden täckt av den kraftfulla marktäckaren myskmadra. Den inte bara hindrar ogräset från att spira utan har också mycket dekorativa blad och blommor.
På Tores honungsburkar står det ”Halsläkarens honung”, fyndigt eftersom han är öron- näsa-, halsläkare.
Allra längst in ett hörn står två surrande bikupor i en egen syrenberså. De producerar imponerande mängder honung och pollinerar samtidigt växterna i omgivningarna så att de blir stinna av frukt och bär. Allt det här hinner jag stanna och titta på redan innan jag kommer upp till själva gårdsplanen.
Att byta trädgård
Kyrkbacken kallas området som Gunilla och Tore flyttade in i för 17 år sedan. Kyrkbacken är Västerås gamla stad. Där ligger gränderna fortfarande lika kringelikrokiga som på medeltiden. För länge sedan var det de fattigas stadsdel. Nu är området en idyll som av någon anledning överlevt perioder av sanering genom århundraden, inklusive 1960-talets rivningsepedemi. Stenmuren vid familjens infart kan Gustav Vasa mycket väl ha passerat när han flydde till Dalarna.
Tidigare hade Gunilla och Tore bott på landet med stor trädgård. Nu skulle de byta till en ganska liten tomt inne i stan. För den som gillar att ha det lummigt och ombonat är det inte problemfritt att röra på sig. Det hade Gunilla erfarenhet av redan innan de skulle flytta till Kyrkbacken.
– Det kan ta uppåt tio år innan det börjar bli som man har tänkt sig så det gäller att komma igång snabbt, säger Gunilla och tillägger att hon är bra på just det.
Det är inget man behöver tvivla på. I sin förra trädgård på landet fanns många växter de ville ta med sig, speciellt de som det fanns en känslomässig relation till. Växter kan bära på många minnen, speciellt i sin doft. Där fanns snödroppar och narcisser som hon hade fått av sin mamma, men även mer storvuxna växter som pioner och rosen ‘Dupontii’.
En svårighet när man ska byta bostad är att man inte kan ta med sig växter efter försäljning – före går det naturligtvis bra. Så redan innan Gunilla och Tore skulle röra på sig köpte de en kolonilott och flyttade över de växter de vill få med sig. Växterna trivdes och förökade sig, och när de väl flyttat kunde de hämta dem från lotten. De fick inte bara med sig sina gamla trädgårdsminnen utan samtidigt blev det fortare både grönt och skönt kring deras nya hem.
Växtminnen har de även från andra platser. Från Tores föräldrahem tog de med några buskpioner. Och från Monets trädgård i Giverny utanför Paris dyker det fortfarande upp enstaka ringblommor fast det var länge sedan Gunilla tog med sig frön därifrån.
Den intagande innergården
När man passerat upp för den grusade infarten förbi huset kommer man till den intagande innergården, trädgårdens hjärtpunkt. Vid entrén brukar Ester, en Parson russell terrier, möta upp. Hela bakdelen gungar när hon uppskattande viftar på svansen.
På den här delen av tomten finns ingen gräsmatta alls kvar, utanför rabatterna täcks marken av grus, smågatsten och kullersten. Men tro inte att det känns sterilt på grund av det, tvärtom. Perennerna hänger ner över rabattkanterna, träden breder ut sina kronor mot himlen, och klängerväxter svingar sig upp i träd och byggnader. Mellan kullerstenarna växer inte bara jordgubbar utan lite annat smått och gott som egentligen inte är trädgårdsväxter, för helt perfekt behöver det inte vara.
– Jag gillar nog grus bäst, berättar Gunilla, men av praktiska skäl har vi lagt gatsten framför huset, så att vi inte ska få in så mycket smuts. För att det inte ska se för rörigt ut vill jag att alla markbeläggningar ska vara av liknande material, så det finns inga betongplattor eller marktegel här.
Med segelduk till tak och grus till golv har Gunilla placerat en matplats ute. Det är skyddat och mysigt men ändå nära till både uterum och kök, dessutom med bra sikt över uppfarten och de som kommer upp på gården för att hälsa på.
Innergården består av flera delar. Invid huset ligger en uteplats där mellan sex och åtta personer kan äta samtidigt. Avståndet till ytterdörren och köket är kort för att det inte ska vara allt för jobbigt att bära in och ut mat och porslin vid måltiderna. I mitten finns den öppna och inbjudande kullerstensgården med flera sittplatser. Gunilla och Tores trädgård och hem fungerar som en mötesplats för människor. Det kommer och går bekanta mest hela tiden när man besöker dem. Desto viktigare blir det då med ställen där man kan vara för sig själv.
I det nordvästra hörnet finns sittplats för en eller två personer. Där kan man dra sig undan, en plats speciellt bra för måndagshumöret. I glaskulan på pelaren kan man se nästan hela världen speglas, ja i alla fall hela trädgården.
Längst bort i det nordvästra hörnet anlade Gunilla från början ett grönsaksland, men det var för litet för att ge någon riktig skörd, så istället fick det bli en lite undanskymd plats där man kan vara ensam eller på tu man hand.
Men hela deras innergård fungerar också i sig som ett slutet rum. I alla riktningar finns det någon byggnad, det är förråd, orangeri, eller själva boningshuset. Mellan dem finns dessutom plank och buskage som gör att man känner sig härligt omsluten.
På våren sprudlar det av tulpaner i olika nyanser av vitt, rött, rosa och lila framför orangeriet i norr. Trots mångfalden i färg och form är rabatten sammanhållen och vacker. Det är få förunnat att kunna skapa en så harmonisk oordning.
Ovanför vattenkaret breder fikonbusken ut sina välskapta blad. I den här delen av orangeriet får det härdiga bornholmsfikonet gott om frukter från midsommar fram till tidig höst.
Det harmoniska orangeriet
I norr, på gränsen mot grannen har de byggt ett fristående orangeri. Eftersom de redan fått tag i begagnade fönster fick de styra utformningen.
Lågmält och lugnande rinner vattnet i en stilla stråle från grodans mun ner i det stora vattenkaret inne i orangeriet.
Orangeri är ett uttryck som brukar användas för utrymmen där man kan förvara frostkänsliga växter över vintern. Hos Bremers fungerar orangeriet på samma gång som växthus, uterum och förråd med en vinterbonad del för växtförvaring. Men det är framförallt inte bara en praktisk byggnad, utan är en helt underbar liten plats att vila och sitta och prata i. Och det har verkligen använts för just det.
– Vi har haft många fosterbarn hos oss under åren. Ofta har vi suttit med ledsna barn och kommunens tjänstemän här i uterummet, så ibland har jag kallat det gråtrummet, konstaterade Gunilla redan första gången som jag besökte dem.
Lugnet, värmen, den exotiska grönskan, och det stilla porlandet av vatten har nog varit till stor hjälp vid många tillfällen. Med både egna barn och flera fosterbarn omkring sig hela tiden, behövs det lugn som orangeriet och trädgården ger.
Är det inte såhär mysigt som man vill ha i ett uterum? Trots skyddet mot regn och kyla är man innesluten av växter både utifrån och inne. Rummet kan användas för att prata, läsa eller ta en kopp kaffe. Fast kanske man ändå skulle ta sig en kort tupplur?
Kullerstensgård med woodland
I innergårdens centrum mitt framför huset ligger Gunillas egenhändigt skapade kullerstensgård, den bit av trädgården som jag själv är allra mest förtjust i. Från början var det gräsmatta. Så dog ett av äppelträden. Hon kapade ner det och dolde stubben under kullerstenar. Ovanpå placerade hon en vanlig vattenbunke i trä med några vattenväxter och en liten fontänstråle. Med tiden tog hon bort resten av gräsmattan och täckte även där med kullersten.
– Kullerstenarna har jag plockat själv på nedlagda grustag där det är tillåtet, berättar Gunilla. Ett av mina senaste fosterbarn sa att hon inte ville se en sten till i sitt liv efter alla gånger som hon följt med mig och letat.
Den mycket speciella karaktären på kullerstensgården förstärks av inramningen. Invid vattenbunken står ett mullbärsträd som ger stora goda bär varje år och dessutom har ett fagert bladverk. I kanten mot huset finns olivträd och citrusträd planterade i träbunkar.
Där kullerstensgården nu ligger fanns det en gång i tiden gräsmatta. Vackra rundade stenar har Gunilla alltid gillat och de är oömma att gå på.
Mot uthuset i söder ligger ett litet woodland som Gunilla skapat runt det kvarvarande äppelträdet. Där blommar tidigt på våren både trollhassel och en praktmagnolia. På marken är det först vintergäck, Eranthis hyemalis, sedan kommer tätt med snödroppe, Galanthus nivalis, gulsippa, Anemone ranunculoides, och kungsängslilja, Fritillaria meleagris. Gunilla har hela tiden varit noga med att dela speciellt snödropparna för att få massverkan av planteringen.
Lika tjusigt är det i woodlandet på hösten, då inte bara bladen på trollhasseln är vackert höstfärgade utan tidlösan, Colchicum autumnale, blommar på marken och körsbärskornellens, Cornus mas, frukter hänger i klasar på buskarna. Det blir en liknande känsla som på våren.
– Jag vill visa årstidsförändringarna, säger Gunilla, de ger livet en rytm som håller på att gå förlorad i stadsmiljön.
Runt om i trädgården prunkar växterna och det finns hela tiden små detaljer att titta på. Det är alldeles uppenbart att det måste ligga mycket erfarenhet bakom.
– Det började redan när jag var ett litet barn, berättar Gunilla. När jag fick en lekstuga så snickrade jag en spaljé, planterade luktärter och letade reda på runda stenar som jag prydde planteringen med. Redan då tyckte jag att stenar var vackra.
Och hennes förhållande till trädgård:
– Jag måste ha en trädgård. Trädgården är så själslig, en livsnerv som gör att man glömmer sorger och bedrövelser. Den förför och så blir man stark både i nypan och i själen. När man arbetar i den blir man skitig och svettig. Då känner man sig nöjd och mår bra efteråt.
Och precis så är det. Trädgård ska man ha för att må bra. Inspirerad åker jag hem för att själv påta.
Buskpioner i full blom nästan klättrar upp i ett av äppelträden. De växer långsamt och har kort blomningstid, men är å den andra sidan vackra både i bladutspring, bladverk och frökapslar. Dessutom är de tåliga och härdiga till i alla fall zon 4.
Hos den kände pionexperten Hermann Krupke bad Gunilla att få något som inte var alltför vanligt. Han plockade då fram den här skönheten, en småbuskpion Paeonia delavayi, som blommar med ganska få blommor, men desto kraftfullare. Härdig till ungefär zon 3.