Att bli pensionär innebär inte bara att man slutar arbeta med något man kanske sysslat med en stor del av livet, det ger också en möjlighet att börja med något nytt. Sedan Klaas och Bodil van der Geest la ner sin plantskola, pensionerade sig och flyttade har de hunnit skapat tre trädgårdar, odlat flera hundra olika sorter av påskliljor och tagit emot busslaster med besökare. Läs hur det blev så och lyssna på deras odlingsråd.
Text och bild: Dan Rosenholm (2008)
På återbesök i Kristinelund, där Klaas och Bodil byggde upp sin första trädgård efter pensionen, passar de på att bjuda på fika på farstukvisten.
Första gång jag träffade Klaas och Bodil van der Geest var för något år sedan på en utställning av påskliljor i engelska Cornwall. De var där tidigt på våren, i sällskap med några andra svenskar, reste runt och studerade påskliljeodlingar, nya sorter och klassiska trädgårdar. Förvånad över att de var just där, i påskliljornas eldorado, ska man inte vara. Under de senaste decennierna har Klaas och Bodil varit bland de flitigaste privata odlarna av påskliljor i Sverige, de har tagit emot massor av privatpersoner på besök och Klaas har skrivit artiklar i ämnet.
Klaas kom hit från Holland några år efter kriget, 1949. I Holland var han trädgårdsutbildad. Han kom från en av de frisiska öarna, Schiermonnikoog, som på svenska betyder ungefär Gråmunkön efter ett gammalt kloster som funnits där.
– Det var som om att komma från yttre skärgården i Sverige, berättar Klaas. Det fanns ingen framtid där. I de delar av Holland där plantskolorna låg hade jag inte de rätta kontakterna, de anställde bara släktingar. Jag ville ha plantskolejobb och det kunde jag få i Sverige.
Bodils bakgrund var liknande. Hon kom till Sverige från danska Esbjerg, på Jyllands västkust. Det var när de arbetade tillsammans på en plantskola på Ekerö, Mälarön som inte ligger långt från Stockholm, de träffade varandra. Under flera år flackade de sedan runt på olika platser i landet innan det blev dags att öppna egen plantskola.
– Vi insåg att det inte fanns någon annan möjlighet om man ville något i livet än att starta eget, fortsätter Klaas. Lantbruksnämnden kom på besök, men de trodde inte på perennodling så därifrån blev det inga bidrag, men vi startade ändå.
Höstrudbeckia, Rudbeckia laciniata, ‘Juligold’, sanslöst vacker, manshög perenn som står stadigt att även efter en storm. Härdig upp till Mälardalen.
Temynta, här Monarda ‘Blaustrumpf’, behöver måttligt med skötsel om de får tillräckligt mycket vatten och näring på sommaren och står väldränerat på vintern. Doftar kryddigt, bladen kan användas i te.
I Byle, på gränsen mellan Östergötland och Södermanland byggde de upp odlingarna. Specialiteten var alltså perenner, så kallas den typ av växter som fryser ner på vintrarna men kommer upp på nytt varje år.
Som odlare var de många år före sin tid. Det som först nu börjar bli modernt och accepterat i våra trädgårdar växte i långa rader på deras plantskola redan för ett par decennier sedan. När Enköping började bygga upp sina numera välkända parker var de med i diskussionerna ända från början. Det resulterade i många leveranser och många av växterna man kan se i Enköping idag kommer från Klaas och Bodils plantskola.
Men allt som har en början får också ett slut. Ungefär i den ålder vi normalt pensioneras i Sverige var det dags för ett beslut om de skulle fortsätta eller inte.
– Vi stod inför två alternativ, säger Klaas, antingen var vi tvungna att skaffa både en egen lastbil och ett lastbilskörkort eller att lägga ner. Investeringen var inte försvarlig, så vi bestämde oss för att det var dags att sluta.
Kristinelund vid sjön Rånen
Till den lilla byn Kristinelund vid sjön Rånen i Valdemarsviks kommun i norra Småland gick flyttlasset, en vacker kulturbygd med åkrar, skog och sjöar. Ägorna var rätt stora, det fanns gott om plats att odla och experimentera med perenner, fruktträd och lökväxter.
Innan de stängde plantskolan i Byle sålde de ut växterna. Men det blev en del över som ingen ville ha. Inte då. Året var 1992, efterfrågan på läckerheter som glansmiskantus, temynta och vackra nävor var närmast obefintlig, växter som många trädgårdsägare idag åtrår vilt. Så det var just de växterna de tog med sig och planterade i stora sjok över tomten, den typ av växter som bara ett par år senare skulle få sitt stora genombrott, både i Sverige och internationellt. Mycket tack vare Drömparken i Enköping.
Men det var inte bara perenner de tog med sig när de flyttade till Småland. Där uppe i Byle på gränsen mellan Östergötland och Södermaland hade de hittat vilt växande påskliljor i sin trädgård. De hade tagit hand om dem och förökat upp. Vilken sort det var hade de ännu ingen koll på, men de tog med några hundra lökar och planterade på en äng inte långt från sjön. Det var så intresset för påskliljor tog fart.
– Jag kunde inte så mycket om påskliljor då, säger Klaas, utan tog reda på mer och mer. Jag gillar tåliga växter som klarar sig själv. Jag har sett påskliljor som stått stolta och oskadda täckta av snö och frost, medan andra tidiga vårväxter som till exempel julrosor samtidigt ramlat ihop på marken.
Glansmiskantus, Miscanthus sinensis, och finnslide, Aconogonon × fennicum, ramar in.
Moderna perenner kan ibland vara stora som buskar och passar bra till att rama in till exempel gångar. Till höger står några ruggar av glansmiskantus, Miscanthus sinensis, på väg att slå ut i blom. Vill man att den ska klara sig från Mälardalen och norrut måste den stå väldränerat. Till vänster växer finnslide Aconogonon × fennicum som kan bli två meter hög och klarar sig upp i Norrlands inland. Bild från Kristinelund.
På ängen invid sjön Rånen planterade Klaas och Bodil några hundra påskliljor.
På ängen närmast stranden av sjön Rånen planterade Klaas och Bodil några hundra påskliljor de tagit med sig från vildbestånden i Byle där de tidigare drev plantskola. Vid planteringen tog de hjälp av plogen, man kan fortfarande skönja mönstren. Nu har de förökat sig till att vara tiotusentals. Troligen är det samma vildart som också finns på Alnarp i Skåne och några andra ställen runt om i landet.Närmare huset anlade de stora rabatter med små och stora perenner som planterades i grupper med många av varje sort mellan träd och buskar. Som underplantering satte de påskliljor, sorter som hade utvecklats fritt i naturen i hundratals år. Tidigt på våren dök de upp och blommade, sedan växte perennerna upp och dolde dem.
Påskliljan Narcissus pseudonarcissus var. humilis med ursprung från släkten Hamiltons ägor i Boo.
Mellan bigarråträden, där det längre fram på sommaren växer ståtliga perenner, blommar påskliljor (N. pseudonarcissus var. humilis) med en alldeles egen historia. Klaas och Bodil har fått tag i dem på släkten Hamiltons ägor i Boo. Troligen har de för ungefär 300 år sedan fört med sig dem från Skottland, byn Lanark anses vara ursprunget. De inte bara förökar sig genom delning utan fröar också av sig ganska vilt.
Fläckflockel, Eupatorium maculatum, med sjön Rånen i bakgrunden, kan bli upp till 2 meter hög. Passar utmärkt där man vill skapa en grön miljö snabbt eller inte har tid för skötsel. Härdig en bit upp i Norrland men kräver dränering på vintern.
– De två första vintrarna bodde vi i Kristinelund, fortsätter Klaas berätta. Sedan tyckte jag att det började kännas osäkert, vi kunde aldrig vara säkra på att inte bli insnöade med bilen under vintern. Vi köpte ett radhus inne i Västervik.
Sommarhalvåren tillbringade de fortfarande ute på landet. De fick mängder av besökare som ville se trädgården. Både enskilda personer och grupper i buss kom för att gå runt, beundra och lära sig mer. Åren gick, de brukar göra det. Det började kännas allt mer jobbigt att bo på två ställen och resorna mellan blev dryga. Det blev dags att bryta upp från livet långt från staden. De hade tur och hittade en köpare som var intresserad och sett till att påskliljorna och trädgården bevarats.
Läckra som få är backsippa, Pulsatilla vulgaris, med fröställningar nästan lika snygga som blommorna. Klaas hade en låda över och spred ut dem, och de bildade ett strålande vackert bestånd.
Normalt skulle berättelsen tagit slut med det här, men så blev det inte. Experimentlusten tog överhanden. Några år in på 2000-talet hyrde de ett litet lantställe inte långt ifrån Västervik. Nu var det dags att prova moderna påskliljor. Med de flesta mått mätt blev det snabbt ganska många, de planterade mer än 300 sorter, inte bara för att det var vackert.
– Jag var nyfiken på hur moderna storblommiga sorter klarade sig, säger Klaas. För att hålla reda på dem fick vi rita en karta över området. Och så såg vi till att inte plantera sorter som ser likadana ut bredvid varandra. Har man tappat bort vilken sort man planterat går det aldrig att ta reda på igen genom att studera dem, det finns för många liknande sorter.
Påskliljor och andra narcisser är utmärkta snittblommor, man ska inte dra sig för att plocka några i sin trädgård även om man inte har samma överflöd som Klaas och Bodil.
Nyligen har de dock lämnat även sitt andra ställe åt sitt öde. Påskliljor odlar de på den radhustomt de bor och till grannarnas glädje på områdets allmänningar i närheten. Inte så många olika sorter enligt Klaas, bara runt hundra. Frågan är vilken som är favoritpåskliljan? Svaret blir ungefär detsamma varje gång frågan kommer.
– Nästan alla påskliljor är vackra och bra att odla, avslutar Klaas. Den allra bästa påskliljan det är den som står som bäst i full blom just nu.
Och kanske är det ett sätt att betrakta verkligheten som går att använda även på andra områden än påsklijor? Att det är det fina just nu vi ska glädja oss åt.
Under den tidiga våren täcks Klaas och Bodils nuvarande tomt i Västervik av blommande narcisser, julrosor och ett och annat treblad.