Torgny Nordin mot bakgrund av en rödbladig björk med finskt ursprung och grannhuset.
Den norrländska beteshagen, inte parken, är förebilden. Gärdsgårdar av sten och trä, virkesindustrins pålkajer och vatten som skvalpar mot strändernas stenar finns symboliserade. Vi är hemma hos Torgny Nordin i Medelpad.
Text och bild: Dan Rosenholm
I söder, över sluttande jordbruks- och betesmarker ser vi ut över Klingerfjärden och ön Alnö. Vi är nära kusten men inte många mil ifrån Sveriges geografiska mittpunkt. Orten heter Söråker och landskapet Medelpad. Klimatet är gynnsamt, närmare Alnösundet är området klassat som växtzon 3, samma eller bättre än stora delar av Mellansverige.
Till vänster den högt älskade perennen björnrot, Meum athamanticum. Under tidig säsong känns den som dun. Längre fram på säsongen får den hundkexliknande blommor som kan klippas bort. Till höger kungsnäva, Geranium × magnificum, en annan suverän perenn.
Barrträdsdominerad rabatt närmare bostaden. Från vänster en vanlig gran, en blågran och en sockertoppsgran. Bakom skymtar silverbuske och havtorn i grått. Den hårt åtgångna grenen i högerkanten är en idegran sorken tuggat på.
Vi befinner oss i Torgny Nordins parkliknande trädgård. Gräsmattorna böljar, i den står öar av blandade buskage. Han förklarar att det inte är herrgårdarnas parker som är förebilden, utan de betesmarker som präglat landskapet.
– De korta gräsytorna är knutna till beteshagar, berättar Torgny. Åkermarken behövdes för potatis och vinterfoder åt nötboskapen. Under sommarhalvåret skedde betet på fattiga ytor, skogsbeten och hagar födde djuren. Gärdsgårdarna runt åkermarkerna var till för att hålla boskapen ute, inte inne.
Mot den intilliggande skogen står gärsgården som på ett symboliskt plan skyddar gården från betande kreatur. Framför har Torgny placerat rododendron.
I beteshagarna hörde buskar och lägre träd hemma, i de stora gran- och tallskogarna saknas de. Torgny har i sin trädgård speglat dem som lundar av syrener, skogsolvon, hagtorn, häggmispel och liknande.
En av Torgnys lundmiljöer. En silverpil, Salix alba var. sericea, under täcks marken av jordnäva och waldsteinia (gullgröna). Stengärdsgården är byggd för att förstärka intrycket av beteshage. Mossa lagd på stenarna har snällt spridit sig.
– Det var när jag arbetade med park- och trädgårdsskötsel åt dåvarande byggnadsstyrelsen i Sundsvall jag började fundera över om saker och ting kunde göras på annat sätt för att bli mer lättskött.
Han kallar lundarna biotopliknande. Basen består av marktäckare. Över dem står högre perenner, i skiktet överst träd och buskar.
– Växterna ska vara starka och välanpassade till jordmånen. De ska täcka marken. Jag brukar säga att man ska se till att alla platser i bussen är fullsatta. Då får fröer och sånt som kommer utifrån svårt att etablera sig.
Framför gårdens gamla grishus står en häggmispel, Amelanchier spicata, nedanför pestskråp, Petasites hybridus och till vänster strutbräken, Matteuccia struthiopteris. En blåtry, Lonicera caerulea, sticker upp mellan dem.
När markytor står öppna följer näringen med regnvattnet ut. Om plantorna täcker stannar den kvar i markskiktet, när bladen dör. Istället tas näringsämnena upp av växterna igen, som i en regnskog, resonerar Torgny. Och dessutom, som en fantastisk biprodukt, blir det mycket mindre rensning.
Grusträdgård på medelpadska
I mitten av trädgården sticker ett antal stenblock upp. Omkring är marksten lagd i mönster. De ska efterlikna vågornas skvalp mot stranden, som de arrangemang man hittar i östra Asiens trädgårdar. Och visst är det därifrån inspirationen kommit.
– Jo, jag tänkte på de här japanska anläggningarna med krattat grus och gjorde en svensk variant. Det ska föreställa klippiga öar i ett hav. Stenläggningen är istället för grus.
Betongplankorna längs gången är designade av Torgny själv med den naturliga ådringen förstärkt. Till höger flytvirke som symboliserar de pålkajer som varit vanliga runt Alnösundet.
Vid gången invid sticker rader av renspolat flytvirke upp. De är en påminnelse om de pålade kajer som kantade landskapets stränder från andra halvan av 1800-talet och ett sekel framåt. Vi befinner oss nämligen i den del av Sverige där uttrycket ”Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg” myntades. Kajer byggdes av pålar tätt ställda i två parallella rader. Tvärs över lades kantbitar, bakvirke. Användningen kunde vara att kärra av barlast från anländande skepp innan de fylldes med gruvstöttor destinerade för engelska kolgruvor.
Japansk grusträdgård på medelpadska. Istället för krattat grus är marksten lagd för att efterlikna vågors skvalp mot uppstickande klippöar. Bakom bergeniorna en ginnalalönn.
– Sjövirket sitter på plaströr, berättar Torgny. När de ruttnar lägger jag dem på vedhögen, far ner till sjön (Klingerfjärden), hämtar nya, kapar till och borrar ur så att de passar i plaströren.