Svarta, röda och vita känner du till. Det finns också gröna och rosa, de är ovanliga. Vinbär, var förr en del i folkhushållet, fortfarande är de en del av den svenska kulturtraditionen, en del av vår själsliga koppling till livet på landet.
Text och bild: Dan Rosenholm
Du är inte ensam, du som har några buskar vinbär hemma för sylt och saft eller bara för att folk och fåglar ska stoppa i sig när andan faller på. Antalet svenska hushåll med vinbärsbuskar ligger runt 900 tusen, god tvåa efter äpplen som odlas av marginellt fler. Hela 95% av vinbärsproduktionen i Sverige står vi fritidsodlare för, ynka 5% odlas kommersiellt. I ett annat avseende är vinbär på första plats, det är den gröda som svenskarna i störst grad tar tillvara och bevarar vid säsongen slut. Statistiken står jordbruksverket för, olika vinbär skiljer de inte mellan, en god gissning är att svarta dominerar.
Bär är vackert, svarta och röda vinbär tillsammans med hallon. Mums.
Vinbär är så lättodlade att det nästan känns som fusk, ett skäl så gott som något till dess popularitet. Den svarta varianten fungerar långt ovan odlingsgränsen i Lappland, om rätt sorter används.
De är vitaminrika, vinbären, inte minst de svarta. Och lättplockade tack vare att de sitter samlade i klasar. Hos många av oss väcker smaken av bär och doften av blad stormar av barndomsminnen, som farfar när han under sensommarkvällarna åt ”svartvinbär”, direkt från buskarna.
Resultatet av en bra eftermiddag i augusti med krusbär, vilda hallon och svarta vinbär av den härdiga sorten ’Öjebyn’.
Svarta vinbär
Svarta vinbär, Ribes nigrum, är Nordens egen motsvarighet till vindruvor, fast både nyttigare och mer aromatiska. Ursprunget finns i norra Europa och de centrala, kalla delarna av Asien. Över hela vårt land finns den vild och förvildad, man tror att de från början funnits naturligt längs Västkusten. En av få trädgårdsväxter som trivs ovanför den traditionella odlingsgränsen.
Över hela Europa odlas och används svarta vinbär, Östeuropa står för huvuddelen av produktionen. I USA är de betydligt ovanligare, där var kommersiell odling av vinbär och krusbär förbjudet från början av 1900-talet till år 1966. De sågs som ett hot mot skogsindustrin eftersom de kan bära en svamp som skadar den nordamerikanska weymouthtallen. Därefter tog delstatliga lagstiftningar över. I vissa delstater, som New York, har odlingen kommit igång, i andra kvarstår förbudet.
Näringsmässigt är svarta vinbär inga dåliga grejer minsann. Massor med C-vitaminer, under andra världskriget utvecklades odlingen i exempelvis England just därför. Andra vitaminer, mineralämnen och inte minst antioxidanter innehåller de mängder av.
Sorter
Många nya och gamla sorter finns. Vilka är bäst? Det går inte att säga, och det skiljer rejält på hur de trivs med klimatet lokalt. Försök använda lokal kunskap, som grannar eller en kompetent plantskola. Detsamma gäller härdighet, den högsta odlingszon som brukar anges är 6, trots det finns svarta vinbär i Kiruna som motsvarar zon 8. Speciellt i södra Sverige ska sorter som lätt får mjöldagg undvikas.
Härdiga och friska ’Polar’ har stora bär. Zon 6.
Svartvinbäret ’Risarp’ med halländskt ursprung. Zon 6.
- ’Polar’ Stora bär, mognar relativt tidig, mycket resistent mot mjöldagg, härdig och frosttålig. Zon 6.
- ’Risarp’, tunnskalig och god, passar extra bra i hemträdgården. Togs fram av Herbert Arvidsson i Halland, en av de stora i Sverige inom förädling av bär och hallon. Zon 6.
- ’Öjebyn’, med ursprung från orten med samma namn i Norrbotten. Stora, aromrika, tunnskaliga bär. Nackdelen är den breda växten med överhängande grenar. Anses resistent mot mjöldagg, men det torde gälla norra Sverige. Zon 5.
Den svenska sorten ’Intercontinental’ från Balsgård. Zon 5.
- ’Intercontinental’, svensk sort från Balsgård med grandiosa bär och god resistens mot mjöldagg. Zon 5.
- ’Petter’. Lovande sort som sannolikt är frisk och ger riklig och regelbunden skörd med lättplockade bär och utan angrepp av mjöldagg. Värd att testa. Zon 4.
Röda och vita vinbär
Från nordvästra Europa – Frankrike, Belgien, Tyskland och däromkring – härstammar den vilda arten Ribes rubrum, som på svenska normalt benämns trädgårdsvinbär. Skogsvinbär, Ribes spicatum, är en nära släkting med ursprung i Nordens nordliga delar och österut, ungefär fram till Uralbergen. De korsas utan problem, det vi kallar röda vinbär innehåller gener från båda. Rips är ett sydsvenskt namn för samma bär.
Sannolikt har röda vinbär odlats i minst tusen år, de första beläggen finns i ryska kloster och småstäder, att de använts i Tyskland i mer än 500 år är klarlagt. Så länge de växer inom sitt härdighetsområde är de närmast löjligt friska och lättskötta.
En tredje vinbärsart med röda bär är det nästan smaklösa måbäret, Ribes alpinum, som man hittar i skogsbryn förvildade både här och där. I folkmun kallas de inte sällan för falska vinbär. Måbärssorten ‘Schmidt’ är en vanlig häcksort, i kallt klimat en av de absolut bästa.
Vita vinbär är en albinovariant av röda, de saknar färgämne. Buskarna har samma växtsätt, bären smakar på ett ungefär lika. De vita är möjligen sötare och mer aromatiska, vilket speciellt märks när man äter direkt från buskarna. En stor fördel med vita sorter är att fåglarna uppfattar dem som omogna och låter dem vara ifred.
Sorter
Röda ’Stanza’ är välsmakande och ger mycket bär. Zon 5.
Klassiska ’Röda Holländska’, Zon 6.
- ’Stanza’ är välsmakande och ger mycket bär. En personlig favorit. Zon 5. Ett modernare alternativ är ‘Rovada’.
- ’Röda Holländska’, en klassisk mer än 300 år gammal sort som mår prima i tufft klimat. Växer kraftigt och upprätt, är frisk och ger hög skörd. Möjligen är bären väl sura. Zon 6.
- ’Vit jätte’ Relativt ny svensk sort med långa klasar och stora, vita, goda bär som ger stora skördar. Mognar sent och sitter kvar länge. Zon 3 (4).
’Vita långklasiga’ gör skäl för namnet. Zon 6.
- ’Vita långklasiga’, har som namnet säger långa klasar med vita bär. Mår toppen i Mellansverige och ger stora, goda skördar. Favorit på grund av sin tydliga arom. Zon 6.
- ’Gullan’. Tidig, välsmakande och rikbärande med söta bär. Zon 4.
’Gullan’ har söta bär. Zon 4.
Rosa och gröna
Också rosa och gröna kan vinbär vara. De rosa är korsningar mellan vita och röda. Sorter är ‘Laxton’s Perfection’ och ‘Pink Champagne’. Svåra att få tag på här i Sverige och föga härdiga, i bästa fall zon 3.
Gröna då? De är muterade svarta som tappat färgen. Smakar ungefär lika, en del tycker de är sötare och aromrikare. Sorter finns fullt användbara för vårt klimat. De flesta är finska och har namn som ’Venny’, ’Vilma’ och ’Vertii, de anses härdiga till zon 5 eller 6 vilket verkar rimligt. Den svenska sort med det talande namnet ’De gröna’ är en klon av svarta vinbäret ’Risarp’.
Odla och sköta
Rakt på sak, det viktigaste. Har du problem med att busken mår prima, får massor av fina blad men uselt med bär beror det på att du gödslar för mycket. Sluta genast, helt, så ordnar det sig på några års sikt.
Om hur man sköter vinbärsbuskar finns annars inte mycket att säga, och det är som det ska. De gillar lagom. Gärna står de soligt, luftigt och varmt men hanterar skugga helt okej. Typisk trädgårdsjord går utmärkt, helst inte alltför lerigt eller sandigt, men det mesta fungerar.
Plantera vår eller höst. Krukade plantor kan stoppas ner i marken även sommartid, med undantag av den, ibland, torra och heta tvåmånadersperiod som börjar runt midsommar.
Speciellt svarta vinbär tar mycket plats. Ett sätt att begränsa inverkan är att rama in, som här hos Anna-Lisa Sandell på Åland.
Blommar gör svarta vinbär i grönaktiga färger, goda skördar förebådas.
Medan du gräver bör krukan eller rotklumpen stå i en vattenhink, rötterna ska bli genomsura. Gräv en grop tre gånger bredare än rotklumpen till ett djup av fyra eller fem decimeter. Gräver du i gräsmattan lägg grässvålen upp och ner i botten, den innehåller massor av mysig näring för framtiden. Blanda köpt kogödsel med befintlig jord, snåla inte, de första två, tre åren mår buskarna bara bra av näring. Plantera buskarna något djupare än rotklump eller kruka visar. Trampa till och vattna rikligt. Första två åren får de aldrig torka ut. Och som sagt, det här med gödsling. Tillför näring, helst stallgödsel, första åren, sedan med stor måtta eller inte alls, annars blir det massor av blad och just inga bär.
Kommersiellt odlade svarta vinbär står i rader för ljuset och utrymmets skull. Bild från Annelund på Åland.
När buskarna blir äldre behöver de beskäras, vilket görs bäst framåt hösten efter skörd. Välj de äldsta grenarna och de som hänger mot marken, klipp längst ner. Ta bort maximalt en tredjedel av grenverket under en säsong. Svarta vinbär beskärs kraftigare än röda och vita dels eftersom deras grenar hänger mot marken och dels för att bären kommer på årsskotten och skörden påverkas mindre.
Förökning av vinbär är lätt som en plätt. Böj en kvist mot marken under våren, tyng med en sten eller liknande, täck med jord så skickar den ut rötter i jorden. I bästa fall kan den skäras loss och flyttas redan nästa vår. Svarta vinbär kommer, vare sig du vill eller inte, att på egen hand lägga sticklingar om du inte skär bort hängande grenar.