Två verkstadsbyggnader, en plan av oljegrus och en baksida med skrot och berg i dagen, det var utgångsläget. Nu en stadsidyll med en morgon- och en kvällsträdgård. Vi är hemma hos arkitekterna Folke och Gunda Wickström på Åland.
Text och bild: Dan Rosenholm
Som verkstad hade tomten använts sedan början på 1900-talet, den hade gått i arv över generationerna. Den senaste innehavaren, ”Mekmatte” Mattsson, var inte längre i livet. På promenad passerade Folke och Gunda förbi, bara sådär av en tillfällighet. Året var 1979. Båda var utbildade arkitekter, sedan något år tillbaka var de hemflyttade till Åland efter 15 år i förskingringen. Folke var innehavare av tjänsten som Mariehamns stadsarkitekt, stadens första egna. Nu hade paret Wickström börjat intressera sig för någonstans att bo, något eget.
– Vi vandrade uppför gränden, en gammal brandgata, berättar Folke. Och då såg vi det här huset. Det såg inspirerande ut med stora byggnader, delvis i sten, ovanligt då. Jag föreställer mig att det var stans äldsta bilverkstad.
Trots att fastigheten ännu var långt ifrån i deras ägo skissade Folke på hur den kunde disponeras. De kontaktade dödsboet, som ägde tomt och hus, och frågade om de kunde få köpa. Svaret blev nej, men bara ett par veckor senare fanns fastigheten ute till försäljning. En byggnadsfirma som ville bygga radhus bjöd högst. Trots det fick Folke och Gunda ta över hus och gård, de hade utfäst sig att bevara byggnaderna.
I det äldsta huset mot gränden inredde de sin ateljé. På den andra ledden, i nord-sydlig riktning tvärs över tomten, låg den något modernare verkstadsbyggnad som var byggd någon gång under 1930-talet. Den fick bli deras huvudbostad.
Pion framför den äldre verkstadsbyggnaden. Trädgårdsstilleben hemma hos arkitekterna Wickström i Mariehamn på Åland.
– Därigenom fick vi en morgonträdgård mot öster och en kvällsträdgård mot väster, säger Folke.
Lyftet, den stora förändringen, kom senare, runt mitten på 80-talet. Och nu förstår vi att vi har med erfarna arkitekter att göra, det var när de byggde in gården med plank.
– Jag vill hålla fast vid att det är viktigt att göra rum, säger han. När man inhägnar växer platsen, den känns större när den blir definierad som rum. Fyrahundra kvadratmeter natur är ingenting. Men fyrahundra kvadrat rum, det blir stort.
Planket var det stora lyftet. Med det bildas rum, trädgården uppfattas som mycket större.
Att ha plank runt sin gård kan vara kontroversiellt i Sverige och kräver normalt bygglov. Vad gäller för åländska kommunen Mariehamn?
– Upp till en och en halv meter är okej, svarar Folke. Sedan bedöms det från fall till fall.
Folke och Gundas plank är ungefär en halvmeter högre, men den övre delen är öppen med breda horisontella springor, så bestämmelserna har de följt. Överst på planket har Folke lagt tegeltak, inte minst eftersom trä far illa när det inte skyddas. Intrycket blir solitt och rumskänslan stark.
— Senare har jag ritat flera höga staket i Mariehamn, berättar han. Man har börjat inse att plank har fördelar också för gaturummet. För den som går eller cyklar syns ingenting, man måste stanna för att se in. Det blir som att kika in i hemliga rum, ännu mer tilldragande.
Östra och västra trädgårdarna
Örtagården skär diagonalt genom östra trädgården. Genom en portal träder man in. Klotlönnen bildar tak mot himlen.
Grinden i huvudentrén leder in i den östra tomthalvan, den med morgonsol. När de flyttade in var ytan belagd med oljegrus. Hopplöst skulle nog de flesta människor tänka och avstå alla försök att bebo området. Men oljegruset revs upp, byttes mot jord och förvandlingen till trädgård kunde börja. Gunda Åbonde-Wickström berättar:
– För att få bort den sterila känslan planterade vi snabbt en hel del buskar, de flesta av dem finns inte längre kvar. Sedan blev det äppel- och körsbärs- och plommonträd.
Ett klassiskt rutnätsmönster används för örtagården, från början i trä nu utbytt mot hållbart järn. Humlen till höger stärker rumsbildningen.
Innanför entrén möter nu en plattsatt yta, kallad entrétorget. Genom en portal ser man ut över örtagården, traditionellt utformad i rutor men vinklad i förhållande till hus och tomt.
– Ett klassiskt rutmönster lagd på diagonalen för att skapa djup, förklarar Gunda. Och vi ville att den skulle leda i den naturliga riktningen in i trädgården. Det ska vara lätt att röra sig och man ska inte behöva runda hörn. Först byggde vi örtagården i trä, men den ruttnade. Nu använder vi järnrutor.
Sortnamnet på den läckra vita pionen invid örtagårdens soffa är bortglömt, men visst liknar den en ‘Krinkled White’ alldeles väldigt.
Passagen mellan den östra och västra delen via port i ett plank.
Den västra delen, med kvällssol, är tydligt åtskild från den östra. Via en grind i ett plank når man dit.
– Det tog längre tid innan det blev något av den västra sidan, säger Gunda. Där fanns berg i dagen och skrot. Och en liten sälg som idag växt till ett träd.
Jord fyllde de på, liksom plattor att gå på, större stenar som avgränsare och rött grus av typisk åländskt rapakivigranit. Bergytor som låg öppet i dager bevarades. Västsidan uppfattas nu inte bara som variationsrik och större än den egentligen är utan också som lummig.
Utsikt mot öster. Genom att fönstren sitter lågt skapas närhet mellan ute och inne.
Växter från naturen
I springorna mellan markteglen på entrétorget får smultronen frodas. Mumsigt och snyggt.
I den västra trädgården, där kvällssolen lyser, har Folke och Gunda bevarat de bergsytor som går i dagen. Uteplatsen mynnar direkt mot trädgården, maten serveras direkt från köket.
Hur är växterna valda? Svaret dröjer, det är egentligen inget de reflekterat djupt över.
– De som är vanligt förekommande och inte skötselkrävande, säger Gunda. Först var vi inriktade på de som finns här naturligt, som oxelrönn. Och sådana som kommer någonstans ifrån, har en historia.
Hon ger exempel. Havtorn är vildväxande på Åland, ormbunkarna i passagen mellan östra och västra trädgårdarna har sitt ursprung i ögruppens skogsmarker, samma gäller häggen. Cikorian i kryddlandet kommer från en strand i Ystad, boken var som liten en planta i Köpenhamn. Till och med invasiva perenner som randgräs och parkslide använder de, för sin frodighets skull.
I den västra delen öppnar sig ett minilandskap av sten och grönska.
Utematplats och växthus
Utematplatsen är en genial konstruktion, belägen i kvällssolen och placerad så att mat och bestick kan langas direkt inifrån köket.
– Vår första uteplats låg på östra sidan, en kvällsplats med tak och ribbstaket, berättar Gunda. Så småningom anlade vi den nya på västra sidan. Väldigt behändigt, och dukningen kan man sköta genom fönstret.
Växthuset är riktad mot söder. På dess norrsida är väggen murad, det jämnar ut värmen över dygnet.
Parkslide, Reynoutria japonica, är känd som notoriskt invasiv. Hos Folke och Gunda hålls den mellan hårdlagda ytor, och snygg är den.
Kring 1985 var det dags för växthus, men alls ingen inköpt standardvariant. Mot norr fick väggen bestå av en stenmur, den jämnar ut värmen över dygnet. Taket sluttar mot söder, den glasade delen har formen av en triangel, Gunda förklarar att det var av praktiska skäl, något träd och någon sten de anpassade utformningen till. Växthuset är dessutom nedsänkt två trappsteg i marken.
– Det blir ett mer ombonat, avgränsat rum. Plus att när man går in har man växter i ögonhöjd utanför, avslutar arkitekten Gunda.
I växthuset kan man både arbeta och njuta över en kopp te. Krukorna är självbevattnande av den typ som förr användes på kontor.