Hanna Paj kallades hon av August Strindberg i romanen Svarta Fanor. Att bli hånad av Strindberg är väl en klar merit, men även utan att reta upp honom var hon en internationellt känd intellektuell kulturpersonlighet och umgicks med många andra av tidens storheter. Ibsen beundrade hon, också ett sympatiskt drag. Och alla tyckte de något om henne, ungefär som alla idag har en åsikt om Jan Guillou. Och att de var feminister hade de också gemensamt, hon och Jan, var och en på sina alldeles egna sätt.
Ellen Key var hennes namn. Och mellan 1849 och 1926 levde hon. Tänkte fritt och stort inom många områden, barnuppfostran, skola och pedagogik, religion, fred och inte minst heminredning. Aga av barn var hon motståndare till, att gifta sig av kärlek tyckte hon man skulle göra. Invid Vätterns djupa vatten skapade hon sitt hem, som hon kallade Strand.
Vid Vätterns branta strand anlade Ellen Key sitt hem Strand. Hon var inspirerad av många år i Italien. För oss andra är Strand fortfarande efter hundra år en inspirationskälla.
Hemmets skönhet var viktig för henne, och i den lilla skriften ”Skönhet för alla” från 1899 skriver hon: ”En människa mår bättre, blir vänligare och gladare ifall man i sitt hem möter vackra former och färger på de ting man omger sig med.” Det hon pläderade för då var det de flesta av oss gillar nu, ljus och enkel hemtrevnad av samma typ som hos till exempel Carl Larsson. Det funktionella är det vackra. Av den engelska Arts and Crafts-rörelsen var hon inspirerad, det är samma idéarv som står bakom Englands bästa trädgårdar.
Rena komplementfärger och enfärgade väggar gillades av Ellen Key. Här, vid hennes skrivbord, valde hon en djup blå nyans i kombination med varmt gult.
Tunga mörka gardiner var inte Ellen Keys stil. Hon ville ha ljus och luft.
Vid förra sekelskiftet var idealet tungt och instängt med tjocka, stormönstrade gardiner. Det, liksom dovt färgade tapeter med ornament, var inte hennes grej. Nej, bort med mörkret ur inredningen! Hon föredrog enfärgade väggar i milda färger, på den tiden var enfärgade tapeter knappt påtänkta. Färgerna skulle vara rena. Att kombinera komplementfärger gillade hon, som gult och blått, rött och djupblått eller grönt och rött.
Ovanför Ellen Keys säng hängde porträtt av hennes föräldrar. Den varmgula färgen är medvetet vald för att skapa en känsla av värme.
Möbler med vridna och tillkrånglade former, mångbrokiga och med skrikande färger gillade hon inte. Och inte att allt var belamrat med prydnader. Hon ville att man skulle se vad saker var till för, se deras funktion. Med ljus och luft skulle smuts, fattigdom och sjukdom bekämpas, samhällsskönhet var ett av hennes begrepp. I själva verket blev det den mer förmögna medelklassen som anammade hennes idéer.
Man ska se vad föremål föreställer, vilken funktion de har tyckte Ellen Key. Det gällde även möbler.
Såhär hundra år i efterhand undrar man om kanske en av hennes stora, men oförutsägbara, insatser är att vara en del i grunden för den svenska stil som står bakom IKEAs framgångar runt om i världen?