Gult och taggigt år 1994. Vilken växt hade vi inte den blekaste aning om. Vet vi bättre nu?
När jag är ute och reser brukar jag alltid försöka göra något på gränsen till vad jag klarar. Jag är inte en sådan som vill nå Mount Everests topp, leka triathlon eller ens cykla Vätternrundan, det verkar mest långtråkigt ens om jag skulle klara det. Men något som kräver lite extra ansträngning och är svensklagom äventyrligt söker jag efter.
På väg upp till Tour Madeloc år 1994, till vänster Collioure
För 20 år sedan, när Ann-Christin och jag just upptäckt orten Collioure, gick vi ut för att titta oss omkring. Vi nådde uppför en liten kulle till en väderkvarn, från den såg vi en borg som inte var för långt borta. Längs en stenig stig fortsatte vi. Lite svettigt var det, och vatten hade vi inget. Ännu högre upp längs kullarna såg vi ett torn. För mig ingav den en Tolkien-känsla, fantasin eggades. Visst såg den ut att var långt bort (och högt upp), men samtidigt hade vi närmat oss alldeles märkbart. Så långt kan det inte vara sa vi. Och så kan vi alltid vända. Som om man brukar göra det.
Vi gick och gick. Törsten var stor och blev större, men det fanns säkert någon däruppe som sålde Coca-Cola, och vi hade med oss pengar så det fick väl bli en back eller två. Solen sken. Det fanns många vägar och stigar att välja på. Fel valde vi någon gång, någon eller flera kilometer längre blev det. Ödet gjorde att vi hamnade på den västliga solsidan av berget, vacker, brant, ljust men utan tillstymmelse till vätska.
Topppen, Tour Madeloc, nådd, men det här var för 20 år sedan
Och utsikten från Tour Madeloc var lika strålande som solen
Efter sisådär 4 timmar nådde vi tornet. Visst fanns det andra människor där, de hade åkt bil. Och närmaste läsk fanns att köpa nere vid kusten. Vi typ njöt av utsikten, gick därefter ner till Collioure. Ungefär två timmar måste det ha tagit, fortare går inte. Där, i byn, hade de flesta restauranger stängt, men en av de mindre Tapas-barerna var öppen. Mat, vin och vatten fanns. Det var antagligen måndag, då är det som mest stängt i Frankrike, inte minst på den tiden. Dagen efter fick jag influensa. När jag vaknade upp efter två dygn (i ett rum jag har svårt att minnas) och vi skulle köra mot nord och sedan öst till Provence slog mistralen till, den isande kalla nordvind som drabbar södra Frankrike några gånger per år.
Tjugo år senare på väg uppför samma bergssida
Att åter gå upp igen till tornet på berget tillhör mina drömmar. Namnet är alltså Tour Madeloc. Höjden är 650 meter, plus något, och avståndet enkelväg per fots ungefär sju kilometer. Uppmuntrad av min familj, när jag klagade över att inte hinna göra promenaden den här resan, påbörjade jag vandringen runt klockan 3 på eftermiddagen. Även nu sken solen, jag var mer välplanerad och hade inte bara vatten med mig utan också T-shirt och annat att lägga över axlarna för att inte bränna mig. Mat? Nix, jag vill inte ha något när jag anstränger mig.
Bergsstig mot Tour Madeloc. Läckert!
Turen tog också nu sex timmar. Antingen brände jag i full fart uppför berget (aldrig bråttom nerför, då kan man gå på öronen) eller fotograferade, så den optimala gångtiden är nog kring fyra timmar. Ungefär 98 procent av tiden var jag lycklig som ett barn, de övriga höjdrädd. Adrenalinpåslaget var maximalt, vilket bland annat resulterade i att det räckte att i full gångfart skymta några pluttiga orkidéer i ögonvrån för att jag skulle inse vad det var.
Utsikten norrut över Roussillon-kusten från Tour Madeloc
Provenceorkidé, Orchis provincialis
Bilderna i början av inlägget är 20 år gamla, de övriga nytagna. Jag fyller på lite eftersom, i takt med att växterna kan identifieras, tills jag ledsnar. Mycket gult blir det.
Vad lär man sig av det här? Att oplanerad galenskap lönar sig. Är det inte en underbar kunskap!
Körsbärsafodill, Asphodelus cerasiferus
I fråga om att identifiera växtarter är jag amatör. Å den andra sidan har jag skrivit om växter i mer än ett decennium, och dessutom både rest och umgåtts med superproffsen. Tror ni att de missar vid identifieringar? Rätt svar, de bommar så att det sjunger om det så fort de slarvar det minsta. Att komma fram till rätt art tar tid och kräver uppmärksamhet på detaljer.
Ni får jättegärna upplysa mig om ni tror artbestämningarna är felaktiga. Eller bara har funderingar.
Ginsttäckt sluttning ovanför Collioure
Småblommig ärttörne, Ulex parviflorus
Alpkårel, Erysimum rhaeticum
Spanskginst, Spartium junceum