Utsikt över Barcelona från Park Güell
Ni vet Barcelona, staden som alla svenskar antingen varit i eller längtar till. Till det finns många goda skäl, för mig är det viktigaste en arkitekt vid namn Antoni Gaudí, född i mitten av 1800-talet. Mest känd är han för katedralen La Sagrada Família, ett galet mästerverk som ännu inte efter 100 år är i närheten av att vara färdigbyggt. Men vi börjar inte där.
Entrétornet vid Park Güell, Barcelona
I utkanten av Barcelona fanns för hundra år sedan en föga uppskattad kulle med några träd och där berget gick i dagen, Mont Pelat. Ett exklusivt bostadsområde skulle här byggas, det hade en av stadens många rika affärsmän tänkt sig. Just den här familjefadern bar namnet Eusebi Güell (och nu är det uppenbart för den som kan sin parkhistoria vad vi pratar om). För att locka rika köpare skulle en rejäl park kostas på. Güell gillade arkitekten Gaudí, långt ifrån en självklarhet, hans geniala galenskap var ännu inte uppskattad. Bostadsprojektet misslyckades, ingen riktig Barcelonabo vill leva så långt ifrån stadens ära och redlighet. Kvar blev Parc Güell.
Terasskant, Park Güell, Barcelona
Slå sönder och sätt ihop-mosaik enligt Gaudí, Park Güell, Barcelona
Gaudís stil var speciell, personligen tycker jag inte han går att inordna i något av de begrepp som konstvärlden svänger sig med. Han ogillade kantiga former och såg naturen som sin inspirationskälla. Mosaiken kom till alldeles efter hans alldeles eget huvud, genom att slå sönder plattor och sedan arrangera om dem. Inte klokt, verkar de flesta ha tyckt på den tiden (vi kan konstatera att jante-lagen inte bara är en nordisk företeelse). Enligt svenska wikipedia skrev en av Barcelonas mer kända krönikörer efter ett besök på arbetsplatsen: “Jag ser 30 personer i full fart med att slå sönder kakelplattor samtidigt som jag ser 30 andra i full färd med att sätta samman dem igen, ta mig djävulen om jag förstår.”
Terassen från utsidan, Park Güell, Barcelona
Och vad vill jag komma med att berätta om det här? Att visa upp delar av en snygg park, naturligtvis. Men inte bara det. Jag tillhör de som alltid gillat hemgjorda mosaiker av krossad keramik. Det blir så fantasifullt. Var idén uppstått har jag egentligen aldrig reflekterat över, men nog borde det här vara en av källorna?
Och visst går den att sola på också, terrassen i Park Güell, Barcelona