Sommaren 2004 var för mig vad sommaren -67 varit för Lundell. Äh, jag skojar bara, så tragiskt nostalgiska ska vi inte bli och det här handlar inte om att ligga på rygg på en gräsmatta och festa.
Ann-Christin och jag höll på att skriva boken Trädgårdsdesign − för en vackrare hemträdgård. Större delen av texten var rimligt färdig och vi hade ett par sommarmånader på oss att ta bilderna till vad som skulle bli nära trehundra sidor späckad fackbok. Vi besökte nästan varenda känd trädgård och inte minst de som gjorts av Sveriges mest välkända landskapsarkitekter och konstnärer med trädgårdsintresse. Som en del i min nostalgitripp till 2004 tänkte jag berätta om några besök och börjar med Sven-Ingvar Andersson.
Sven-Ingvar Anderssons stuga i Södra Sandby
Solgården, typ, hos Sven-Ingvar Andersson i Södra Sandby
Sven-Ingvar Andersson var professor i landskapsarkitektur vid konstakademien i Köpenhamn, danskarna tycker trädgårdskonst hör hemma där. Under hela sin tid i Danmark behöll han sitt barndomshem i Södra Sandby, inte alltför långt från Lund. Huset var minimalt, oerhört gulligt, enda nackdelen var oljudet från vägen alldeles intill.
Sven-Ingvar Anderssons lusthus i Södra Sandby
Tomten var stor och dominerades av en labyrintisk gård där man fick trängas mellan hagtornsbuskar i raka gångar lagda i ett rektangulärt mönster. Barn brukade gilla att springa där, men mina var inte med just den här gången och året efter, när de följde med, var de så trötta av bad i Skanör-Falsterbo och intresserade av vad Sven-Ingvar berättade att de inte då heller rände runt.
Från början hade gården varit en öppen solgård, nu var den en djungel. Att trädgårdar förändras var en viktig del i Sven-Ingvars filosofi, han tyckte också att man skulle ha ett dött träd på sin tomt för att markera alltings förgänglighet.
Hönsgården hos Sven-Ingvar Andersson i Södra Sandby
Jag var på den tiden en mycket orutinerad fotograf. Att ta porträtt av de personer jag besökte föll mig inte in, jag var för blyg. Idag skulle de uppskattats lika mycket som trädgårdsbilderna. När jag kom dit stod han och klippte häckarna runt uteplatserna (de på bilden nederst) i trädgårdshatt. Rätt k0rkat att inte sätta det på bild, han var känd som ytterst säker med häcksaxen. På bordet framför lilla huset syns i alla fall spåren av vårt fika, skyddet över tekannan och på marken de kastanjlöv han använt istället för bordsduk. På danskt vis fick man ta av osten med kniv, osthyvel ansåg han vara för snålt mot gäster.
I den kända Hönsgården såg jag sannolikt för första gången effekten av buxbomsvamp, Cylindrocladium buxicola. Sven-Ingvar klagade över att deras blad blev bruna och trodde de inte tålde den kalk han gett, en teori som jag återgett i böcker och artiklar men numera tvivlar på.
Sven-Ingvar Anderssons trädgård i Södra Sandby